EKiBS

”När vi nu befinner oss i början av det tredje millenniet hörs Filokalias röst bland allt fler”, skrev metropoliten Kallistos Ware år 2005. Han var en av översättarna till engelska av denna antologi som spänner över en tusenårsperiod. Ingen som läser dessa texter från den östliga kristna traditionen kan undgå deras relevans i en kultur sönderryckt av distraktioner. Förmågan att vara samlad och uppmärksam – om så bara för en kort stund – glider ifrån oss i en högteknologisk era. Filokalias författare ger oss en tidlös vägledning, eftersom den tar sin utgångspunkt i den mänskliga natur vi alla delar. De två ledmotiven, nepsis och hesychia – vaksamhet och stillhet – utgör vägvisare mot ett odelat liv.  

I vår läsning av Nilos av Ankara under årets adventsfasta såg vi inledningsvis hur stillheten – hesychia – är den avgörande nyckeln till ”ett orubbligt inre”. Flera av Nya testamentets författare framhåller hur nykterhet – nepsis – är en förutsättning för att inte bli ”slukad” av demonerna. Som i Första Petrusbrevet: ”Var nyktra och vaksamma, er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka”. Det drastiska bildspråket vill väcka och skaka om, precis som texterna vi mött hos Nilos.

Nikodimos, en av Filokalias redaktörer, liknar detta verk vid en ”uppmärksamhetens skattkammare”. Genom nepsis – uppmärksamhet – finner man den skatt som är gömd i hjärtats åker. Och Gregorios av Sinai, en annan av Filokalias författare, sammanfattar i en koncis formulering den hesychastiska vägen: 

Hesychia är skingrandet av alla tankar.

Den som bär inom sig en oas av stillhet oroar sig inte längre över andras åsikter och kritik, säger Nilos till avslutning. ”Människor kan varken belöna dem som levt väl eller straffa dem som levt på annat sätt”, konstaterar han, och sätter punkt med följande ord:

När räkenskapens tid är inne kommer de som levt rättfärdigt att få evig välsignelse som lön, inte på grund av hur de recenserats av människor, men därför att de levt ett liv i sanning.

Fastebloggen önskar sina läsare en välsignad Kristi födelses fest!
(Nästa fastedag infaller på trettondedagsafton, den 5 januari 2023.)

För Filokalias författare är livet en skola vars mål är att vinna den inre jämvikt som gör att människan förblir trogen sin natur. Det naturliga motsvaras av dygden. Som det står i Antoniosbiografin: ”Om vi bara förblir sådana som vi kom till, är vi i dygden.” Lidelserna däremot gör att ”själen viker av och vänder sig bort från sin natur”, skriver biografins författare, Athanasios. Han påpekar hur askesen ”hade skapat en god inriktning” hos Antonios. Askesens roll är med andra ord att bevara harmonin mellan kropp och själ så att människans naturliga riktning, hennes egentliga jag, inte förrycks 

Mot slutet av sin text i Filokalia talar Nilos på nytt om att respektera gränserna för sina naturliga behov. Kropp och materia är inte onda i sig, men det onda – som är av andlig natur – använder sig av kroppen för att slita sönder människans jag. Nilos ser hur det bland annat sker när många börjar hänge sig åt – för att ta några av de exempel han nämner – att införskaffa dyra årgångsviner, exklusiva kläder och kärl av silver och guld. ”Vad ska man säga om sådant prål, när man till och med gör sina nattkärl av silver!” utbrister han upprört och fortsätter:

Allt sådant är mot naturen, ty Skaparen har förelagt samma livsvillkor för oss som för djuren. Gud sade: ”Jag ger alla fröbärande örter till föda åt er och de vilda djuren.” (1 Mos 1:29–3, Septuaginta). Vi har alltså fått samma diet som djuren. Men om vi använder vår kreativitet till extravaganser, bör vi då inte med rätta betraktas som mer oförståndiga än de? Djuren håller sig inom de gränser naturen satt upp, utan att gå utöver något av det Gud bestämt. Men vi, som begåvats med förstånd, har helt övergett Guds ursprungliga ordning. Kräver djuren att få lyxmat? … Nöjer de sig inte med den enkelhet som gällde från början genom att äta markens örter och dricka vatten ur källorna, tillfreds med vad som bjuds?

I den monastiska litteraturen bidrar måttfullhet och enkelhet till att bevara ”en god inriktning”, medan ytterligheterna förrycker jaget. ”Allt som går till överdrift kommer från demonerna”, säger en av öknens eremiter. Och en annan fyller i: ”Jag väljer hellre en lätt askes som varar länge, än en som är mödosam i början och snabbt tar slut.” I överdrifternas spår mister människan sin inre jämvikt och resning, hon blir kluven i sitt jag eftersom hon börjar leva mot naturen.

Målet för den inriktning som Filokalias författare vill stärka i våra liv är theosis eller gudomliggörelsen, den process som återställer människans ursprungliga jag så att vi alltmer mognar i den kärlek som ser ”ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12). 

För att göra andliga framsteg inspirerar Nilos av Ankara sina läsare att efterlikna helgonens liv. De bevarade den frihet till vilken människan är skapad när de sökte sig ut i öknen.

De flydde den sofistikerade ondskan, allt det onaturliga som städerna är fyllda av, för att inte svepas med av förvirringens strömvirvel. De gladdes över att få leva med de vilda djuren, och såg dessa som mindre skadliga än medmänniskorna. Så undvek de svekfulla människor, medan de litade på djuren som sina vänner.

Oavbrutet hämtar Nilos bilder och metaforer ur Gamla testamentet och gör andliga tillämpningar av dessa. Som när han citerar Jobs bok och liknar människans frihet vid vildåsnans:

Vem gav vildåsnan hennes frihet, 
vem löste henne från repen? 
Öknen gav jag henne till hem,
sin boplats fick hon på saltjord.
(Job 39:8–9)

”Men människor har lagt bördor på henne för att behärska vildåsnan, trots att de inte av naturen är hennes herrar”, kommenterar Nilos. På samma sätt har vi låtit lidelserna tynga ner våra liv och beröva oss vår frihet. Men liksom åsnan lösgjordes vid orden ”Herren behöver den”, kommer också vi att befrias när vi hör de orden. Då kan vi i stället bära det gudomliga Ordet, precis som åsnan bar Herren när han red in i Jerusalem.

Och när vildåsnan återfår sin naturliga plats – sin frihet – kommer hon att ”söka efter bete i bergen och leta upp varje grön fläck” (Job 39:11). Nilos finner följande förklaring till detta bibelord:

Det betyder att hon kommer att söka efter de heliga skrifternas rikedomar, som ger henne näring och glädje på vägen mot ett liv i fullkomlighet. Men varför, frågar vi oss, söker vildåsnan efter grönt bete, hon som skapades att bo i öknen och på saltjord? Sådant land är ju knappast lämpat för grönskande växtlighet. Svaret måste vara att när öknen fått lidelserna att torka ut, är det möjligt att söka Skriftens inre sanning.

Vad menar Nilos när han talar om det nödvändiga i att ibland ”lämna staden och dess aktiviteter”? 

Liturgin rymmer en liknande rörelse, bort från världen. När prästen säger ”Upplyft era hjärtan” och församlingen svarar ”Våra hjärtan är hos Herren”, har ett uppstigande ägt rum. Från jorden till himlen. Men inte för att det råder ett motsatsförhållande mellan Gud och den skapade världen, utan för att en transfigurering av det skapade ska bli möjlig.

Människan måste lämna ’världen’, i betydelsen lämna ett sätt att leva som är emot naturen och därför leder till missbruk. Först då kan vi leva i världen fria från de impulser som stänger in oss i oss själva. Det är här den asketiska process kommer in i bilden, som Nilos av Ankara förmedlar i en text som i den engelska utgåvan av Filokalia har rubriken Ascetic discourse. Likt alla monastiska fäder betonar han stabilitet och långa linjer som oumbärligt. Han kan därför skriva följande:

Inget är vunnet genom vårt beslut att avsäga oss världen om vi inte fullföljer det, utan fortsätter att låta oss attraheras av sådana ting och sysselsätter oss med dem i våra tankar. Genom att, likt Lots hustru, vända blicken mot det vi lämnat, blir det bara alltför uppenbart hur fästa vi är vid det. Hon som såg sig tillbaka och förvandlades till en saltstod, är intill denna dag ett exempel på ohörsamhet. Hon symboliserar vanans makt, som vill dra oss tillbaka även efter att vi försökt ta ett steg bort. 

I traditionen från Evagrios består den asketiska processen av tre stadier. Det första är praktike, övningen att använda sina naturliga förmågor så att de inte övergår i lidelser eller laster. Det leder till physike, det andra stadiet, som står för det Paulus i Kolosserbrevet kallar ”verklig kunskap” (3:10), och är utmärkande för den förnyade människan. Denna kunskap kallas physike eftersom det är en andlig insikt som får den fysiska världen, kosmos, att framstå i uppenbarelsens ljus. ”Om vi bara får en djupare förståelse av den andliga verkligheten, skulle vi inte ge efter för denna världens lockelser”, skriver Nilos. Människan ser nu i stället på världen med en kontemplativ blick. Hon ser hur Guds avtryck finns i allt skapat. 

Det tredje stadiet är theologia, men inte i betydelsen kognition, utan snarare kommunion. Definitionen av teologi i den unga kyrkan är helt enkelt att ”utan slöja för ansiktet skåda Herrens härlighet” (2 Kor 3:18). Att teologi förutsätter askes är därför en självklarhet. Utan den övning som skärper förmågan att skilja mellan dygder och laster öppnar sig inte sinnet för ’teologins nåd’: att se ansikte mot ansikte.

”I fråga om dygderna krävs en delikat jämvikt”, skriver Nilos av Ankara. ”Om den saknas kommer de snabbt att slå över i sin motsats.” Omsorg slår över i försummelse, generositet i girighet. Nilos utvecklar:

Skriften tycks symboliskt referera till detta när den säger: ’Det land som ni skall ta i besittning, är ett land underkastat förändring genom folkens ombytlighet’ (Esra 9:11, Septuaginta). Så snart någon som uppnått en dygd dras till dess motsats, förvandlas dygden till ’ett land underkastat förändring’.

För Nilos är något av det viktigaste för den som har ett andligt ansvar för människor att äga insikt om hur tunn linjen kan vara mellan dygderna och dess motsats, lidelserna. Här känner vi igen den undervisning som på ett mästerligt sätt utläggs av Evagrios av Pontos i generationen innan Nilos. En kunskap om hur våra grundläggande mänskliga behov och själsförmågor kan slå slint. 

När aptiten skjuter snett ger det upphov till frosseri, vällust och girighet. När ivern leder fel väcks vrede, förtvivlan och leda. När intellektet blir missriktat ger det upphov till äregirighet och högmod. Så uppstår vad den monastiska litteraturen kallar ’lidelser’ eller ’laster’. Lidelsen är en rörelse i själen som är emot naturen. Det leder till missbruk: vi missbrukar världen, vår nästa och till sist även Gud.

Missbruket av världen: allt som finns i världen är gott, men i händerna på det ambitiösa egot kan det användas på fel sätt, av fel skäl, i fel mått och vid fel tidpunkt.

Missbruket av vår nästa: när vreden tar över drar vi oss undan varandra, när vi förgiftas av avund börjar vi tala illa om varandra, när ledan angriper själen orkar vi inte längre ta upp kampen mot det som splittrar sinnen och relationer.

Missbruket av Gud: högmodet är uttrycket för att vi avsätter Gud och själva intar hans plats.

Våra naturliga behov och förmågor ska inte skuldbeläggas, som om de tävlar med Gud om utrymme i våra liv. Men när de blir missriktade, genom att vi inte tyglar och begränsar oss, förvandlas de till ”laster” som tynger ner oss. I ett globalt perspektiv är det denna lättvindiga tillämpning av vår frihet, benägenheten till ständig ombytlighet, som är på väg att förvandla stora delar av vår jord till ’ett land underkastat förändring’.

Vi har nu inlett den fjärde och avslutande veckan av adventstiden – som i år är ovanligt lång eftersom juldagen infaller på en söndag – och vi ska sammanfatta vår läsning av Nilos av Ankara och den andliga undervisning vi möter i Filokalia, där han är en av författarna.

Som vi har sett uppehåller sig Nilos åtskilligt vid de problem som omogna ambitioner skapar. Han ger exempel på hur illa det kan gå när människor med stort andligt självförtroende, men en grund självinsikt, ikläder sig rollen som ledare. När drivkrafter som bekräftelse och belöning döljs bakom en from retorik, beger man sig ut på minerad mark. Det tar ofta en ände med förskräckelse. Ledarskapet blir en arena där man gör sig bred.

Grunden för ett ledarskap som har en lättande inverkan på omgivningen är en mogen karaktär. Det handlar inte om att vara ofelbar och osårbar, utan om att äga den inre frihet som i den tradition Nilos står i kallas apatheia. Fri från behovet att i alla lägen försvara eller förklara sig, från den giriga driften att kommentera och recensera varje inlägg. Att förhålla sig till tankar och lidelser, alla de intryck och impulser vi ständigt utsätts för, så att man inte blir en lika tragisk som komisk lekboll för dessa. Det grekiska ordet apatheia, som närmast kommit att beteckna ett sjukdomstillstånd i vårt språk, representerar här den inre stabilitet och frihet som är en förutsättning för att kunna älska utan baktankar.

En sund självkänsla yttrar sig inte i självsäkerhet, men i den ”frid som varken bekymrar sig om beröm eller klander, kritik eller smicker”, som Thomas a Kempis uttrycker det. Den som i stillheten förvärvat ett mått av apatheia blir varken uppblåst eller modlös av recensioner och resultatrapporter i ena eller andra riktningen. Hon är fri, och tippar inte över i vare sig självöverskattning eller självanklagelser.

För Nilos är stillheten – hesychia – den ”plats” där sinnesintrycken kommer till ro. Utan den platsen blir vår kamp mot kroppens och själens lidelser bara en ”skuggboxning”, som han uttrycker det. 

Så länge vi fortsätter att utsätta oss för nya intryck, kommer våra tankar att vara upptagna av dessa, och vi får svårare att radera de tidigare. Konsekvensen blir att vår kamp mot lidelserna blir svårare eftersom vi tillåter dem att långsamt växa sig starkare. Likt en översvämmad flod dränker de själens förmåga till urskillning med den ena fantasin efter den andra.

Vi måste därför ibland, menar Nilos, ”lämna staden och dess aktiviteter”. Inte som en flykt eller av förakt, men för att helt stänga av strömmen av intryck som flödar mot oss och ”göder våra lidelser”. Att med viss regelbundenhet planera in en retreat är, om vi ska tro Nilos av Ankara, ett verksamt sätt att bli en friare människa.

Den excentricitet som Nilos av Ankara så kraftfullt gör upp med, bitvis i satirliknande former, hör samman med en religiös kultur präglad av elitism och självbespegling. Det yttrade sig i omogna föreställningar om andlighet, förstärkta av en fixering vid bekräftelse, berömmelse och inflytande. Det monastiska livet hade blivit en onaturlig avart, i bjärt kontrast med Athanasios beskrivning av munkarnas fader, Antonios, vars andliga kamp handlade om att ”bevara sin natur ofördärvad”, som det uttrycks i den berömda biografin Vita Antonii.

I Filokalias texter definieras frälsning som den process där Gud målar ett självporträtt i det element som är människans natur. Genom detta skeende, som på teologiskt språk kallas gudomliggörelse (theosis), helas och återställs den mänskliga naturen till vad den är skapad att vara. Det är först när våra liv speglar Guds frihet och kärlek, som vi blir vad vi är skapade och tänkta att vara. 

Begreppet helighet, som Nilos av Ankara ofta återkommer till, är alltså här identiskt med det naturliga. Om något är naturligt är det just för att det är vad Gud har avsett det att vara. Skillnaden mellan det naturliga och det onaturliga, kan beskrivas som skillnaden mellan att betrakta världen med eller utan begär. Inget i världen är i sig ont. Men när vi börjar se på världen som något vi kan behärska och profitera på, börjar till och med kärleken anta demoniska drag. När den andres värde blir beroende av vad hon gör – i synnerhet vad hon gör för att jag ska känna mig trygg och omtyckt – och inte av vad hon är i sig själv, då avpersonaliseras kärleken.

Det är i det ljuset vi behöver förstå den i Filokalia centrala undervisningen om dygderna och lidelserna. De senare, som också kallas laster, motsvarar de tendenser som gör människan onaturlig: de får oss att betrakta och behandla våra medmänniskor som betydelsefulla enbart i förhållande till oss själva. Den fallna världen är den onaturliga världen, den värld där allt inrättas för att tjäna jagets agenda. Det naturliga för människan, det i vilket avbildslikheten med Gud består, är att drivas av kärlek: att betrakta världen på ett otvunget sätt, fri från ’lidelser’, och inte utifrån våra inbillade behov och fantasier.

Här kommer det begrepp in i bilden som vid sidan om hesychia (stillhet) är det mest centrala i Filokalia, nämligen nepsis. Det står för vaksamhet eller nykterhet, en praktik som är nödvändig att utveckla inte minst i förhållande till det egna jaget. Genom nepsis övar vi upp vår förmåga att se vad olika känslor, tankar och intryck gör med oss. Får de mig att försjunka i mig själv och mina behov eller låter jag dem vara vad de är? 

Så framträder en vision av människan där det naturliga sättet att leva uttrycker sig i en öppenhet för den andre, utan subtila försök att dominera eller exkludera. Som Alexander Schmemann uttrycker det: 

I Kristus blir världen på nytt människans liv, inte hennes död, för hon vet vad han ska göra med den … allt som är oss givet är fyllt av mening och skönhet.

Att någon gärna kallar sig ’andlig ledare’ är tillräckligt för att göra Nilos skeptisk. Precis som Jeremia från Anatot drev friskt med de självutnämnda profeterna, skräder inte Nilos orden när han lägger ut texten om det anseende somliga munkar söker under det 400-tal då han är verksam:

Många jagar bara efter status när de vill bli kallade andlig vägledare, och det utan att lägga minsta möda på att göra framsteg på dygdens väg. De inser inte hur farligt det är. När andra uppmanar dem att undervisa, säger de inte nej. De strövar till och med längs bakgatorna för att rekrytera lärjungar och utlovar då alla slags förmåner, som om de skrev kontrakt med tjänare om mat och kläder. Den sortens andliga vägledare uppträder gärna offentligt. De uppvaktas av stora supporterskaror och vill ha alla de attribut som tillkommer en abbot, som om de deltog i en scenshow. Och för att inte förlora sina anhängares stöd, tvingas de fortsätta att tillfredsställa deras önskningar. De liknar en körsven som släpper tyglarna och låter sina hästar springa vart de vill. Deras lärjungar blir allt vildare: drivna av sina begär störtar de nedför stup eller snubblar på hinder längs vägen; ingen finns ju som kan hindra dem från att ge efter för varje plötslig impuls.

Vad menar egentligen Jesus när han säger att ingen bör kalla sig ’rabbi’? Nilos reflekterar över denna undervisning i evangelierna och säger att här bör man ta Jesus på orden. Och då inte bara i fråga om titlar. ”När han säger ’Ni ska inte låta er kallas rabbi’ (Matt 23:8), menar han inte att det är fritt fram att anta rollen som lärare så länge man undviker titeln.” 

För Nilos och den östliga kristna tradition han tillhör finns en skepsis inför talet om auktoritet i kyrkan, framför allt när auktoritet handlar om något yttre. Inte ens Gud, eller Kristus, är en auktoritet i den meningen. De är livet för den kristne. Vårt inre liv, ingjutet av den helige Ande. Det är därför andlig vägledning i kristen förståelse aldrig kan vara något som utövas i kraft av titel, utbildning eller position. Kyrkan har ingen annan ledare än den helige Ande, och om någon är en vägledare för en annan, är han eller hon det endast i härledd mening, genom sitt gehör för Andens liv. Därför blir man inte heller ledare av eget val.

Om någon anförtros ansvaret ”för en eller två lärjungar, och då inte av eget val”, som Nilos uttrycker det, vad är det denne behöver tänka på? Vad kvalificerar för uppdraget att ge andlig vägledning? Nilos skriver:

Framför allt annat måste han vara uppmärksam på sitt eget liv. Undervisar han genom sina handlingar mer än genom sina ord? Är han en förebild så att de som tar efter honom inte skymmer skönheten i det heliga? Dessutom måste han vara medveten om att den som accepterar uppdraget är ansvarig inför Gud för dem han vägleder, och inte bara för sig själv. Det var därför helgonen ville efterlämna lärjungar vars liv hade förvandlats. Sådana vars helighet inte stod efter deras lärares.

Nilos av Ankaras allegoriska läsning av Gamla testamentet är karaktäristisk för den tidiga kyrkans bibelutläggning. Ur den hebreiska Bibelns berättelser vaskar han fram vägledning för sin egen samtid. Som när han läser om de olika detaljerna i templet. I kärlet för tvagning som vilade på tolv tjurar (1 Kung 7:25), och i lampstället som gjordes i ett stycke av rent guld (2 Mos 25:31) utläser Nilos följande:

Lampstället är en bild av den som vill upplysa andra: han måste vara pålitlig och fast grundad, fri från halvhet och tomhet. All ytlighet hos honom måste avlägsnas om han ska kunna tjäna andra som ett exempel i helighet. Och tjurarna som bär upp kärlet betecknar hur den som åtar sig en sådan tjänst inte får väja för det som kommer i hans väg. Han är skyldig att bära de svagares bördor och synder så länge det inte innebär att han själv utsätter sig för fara. För om han ska kunna bistå dem som söker sig till honom för att bli renade från sin synd, måste han till viss del själv låta sig besudlas, så som kärlet med vatten tar emot smutsen från dem som tvättar sina händer där. Den som talar om lidelserna och befriar andra ur deras grepp undgår inte att påverkas, eftersom man bara genom att tala om dem fläckas i sitt sinne.

Det är ett ledarskap i Kristi anda och efterföljd som Nilos av Ankara företräder. Den som inte vill bli nedsmutsad kommer inte att bli inblandad. Så som Kristus bar världens synd – i sin kropp blev gjord ”till ett med synden” (2 Kor 5:21) – så måste en sann själasörjare vara villig att solidarisera sig med syndaren, om än inte med synden. I bikten liknar själasörjaren tvagningskärlet i templet, det som betecknande nog kallades ”Havet”, stort nog att rymma världens svärta. 

Medveten om att de krav som ställs på den som ska vara en andlig ledare kan tyckas höga, förklarar Nilos att syftet med att han skriver som han gör inte är att avskräcka människor från att ge andlig vägledning. Men vad han med emfas vill betona är att uppgiften kräver mognad, erfarenhet och inre förberedelse. Man kan bara vägleda andra genom ett landskap där man själv är hemmastadd. Som Nilos uttrycker det: 

De som försöker vägleda människor enbart genom vad de hört från andra, riskerar att bli påkomna med att motsäga sig själva eftersom deras undervisning är lånad. … När man saknar stabilitet i sitt eget liv, kommer de karaktärsdrag man försöker odla hos andra aldrig att slå rot.

För att belysa sin poäng vänder Nilos tillbaka till Domarboken, där han redan hämtad flera allegorier som fått illustrera hans undervisning om ledarskap. Han återberättar nu den fabel som Jotam gav invånarna i Shekem för att få dem att rannsaka sig själva över sitt sätt att välja ledare.

En gång beslutade träden
att smörja en konung åt sig.
De bad olivträdet:
Bli vår konung!
Men olivträdet svarade dem:
Skall jag sluta att ge av min feta saft,
varmed gudar och människor äras,
för att i stället stå och vaja
högt över de andra träden?
Då bad de fikonträdet:
Kom och bli vår konung!
Men fikonträdet svarade dem:
Skall jag sluta att ge av min sötma,
av min härliga frukt,
för att i stället stå och vaja
högt över de andra träden?
Då bad de vinstocken:
Kom och bli vår konung!
Men vinstocken svarade dem:
Skall jag sluta att ge av min saft,
som gör gudar och människor glada,
för att i stället stå och vaja
högt över de andra träden?
Då bad alla träden törnbusken:
Kom och bli vår konung!
Törnbusken sade till träden:
Är det er ärliga mening
att smörja mig till er konung,
sök då skydd i min skugga.
Om inte, skall eld slå ut från törnbusken
och förtära alla cedrar på Libanon.
(Dom 9:7–15)

Nilos gör följande tolkning av fabeln:

I denna liknelse var träden som sökte en ledare inte kultiverade, utan vilda. Vinstocken, fikonträdet och olivträdet vägrade styra över de vilda träden, då de hellre ville bära den frukt som tillkommer dem än äga en position av auktoritet. På motsvarande sätt med dem som hos sig själva förnimmer välsignelsen av dygdens frukt: de värjer sig för ledarskapet, trots påtryckningar från andra, eftersom de hellre vill bära frukt än bli ärade av människor.

I elden som slår ut från törnbusken och förtär Libanons cedrar, ser Nilos inte bara en bild av hur förödande det är att anförtro sig åt oerfarna ledare, men också hur skadligt det är för en ledare att ha lärjungar som brister i motivation och uppmärksamhet.

Lärarens inkompetens skadar lärjungarna, och lärjungarnas försumlighet äventyrar läraren, i synnerhet när de – på grund av lärarens oförmåga – blir lata.

Nej, konstaterar Nilos, ingen får låta sitt ledarskap bli en förevändning att glänsa och kvittera ut förmåner, eller med fabelns målande metafor: stå och vaja högt över de andra träden. Och på nytt påminner han: “Inget är så uppfordrande som att bära ansvar för människornas själar.”