Från praktik till teologi

Vad menar Nilos när han talar om det nödvändiga i att ibland ”lämna staden och dess aktiviteter”? 

Liturgin rymmer en liknande rörelse, bort från världen. När prästen säger ”Upplyft era hjärtan” och församlingen svarar ”Våra hjärtan är hos Herren”, har ett uppstigande ägt rum. Från jorden till himlen. Men inte för att det råder ett motsatsförhållande mellan Gud och den skapade världen, utan för att en transfigurering av det skapade ska bli möjlig.

Människan måste lämna ’världen’, i betydelsen lämna ett sätt att leva som är emot naturen och därför leder till missbruk. Först då kan vi leva i världen fria från de impulser som stänger in oss i oss själva. Det är här den asketiska process kommer in i bilden, som Nilos av Ankara förmedlar i en text som i den engelska utgåvan av Filokalia har rubriken Ascetic discourse. Likt alla monastiska fäder betonar han stabilitet och långa linjer som oumbärligt. Han kan därför skriva följande:

Inget är vunnet genom vårt beslut att avsäga oss världen om vi inte fullföljer det, utan fortsätter att låta oss attraheras av sådana ting och sysselsätter oss med dem i våra tankar. Genom att, likt Lots hustru, vända blicken mot det vi lämnat, blir det bara alltför uppenbart hur fästa vi är vid det. Hon som såg sig tillbaka och förvandlades till en saltstod, är intill denna dag ett exempel på ohörsamhet. Hon symboliserar vanans makt, som vill dra oss tillbaka även efter att vi försökt ta ett steg bort. 

I traditionen från Evagrios består den asketiska processen av tre stadier. Det första är praktike, övningen att använda sina naturliga förmågor så att de inte övergår i lidelser eller laster. Det leder till physike, det andra stadiet, som står för det Paulus i Kolosserbrevet kallar ”verklig kunskap” (3:10), och är utmärkande för den förnyade människan. Denna kunskap kallas physike eftersom det är en andlig insikt som får den fysiska världen, kosmos, att framstå i uppenbarelsens ljus. ”Om vi bara får en djupare förståelse av den andliga verkligheten, skulle vi inte ge efter för denna världens lockelser”, skriver Nilos. Människan ser nu i stället på världen med en kontemplativ blick. Hon ser hur Guds avtryck finns i allt skapat. 

Det tredje stadiet är theologia, men inte i betydelsen kognition, utan snarare kommunion. Definitionen av teologi i den unga kyrkan är helt enkelt att ”utan slöja för ansiktet skåda Herrens härlighet” (2 Kor 3:18). Att teologi förutsätter askes är därför en självklarhet. Utan den övning som skärper förmågan att skilja mellan dygder och laster öppnar sig inte sinnet för ’teologins nåd’: att se ansikte mot ansikte.