En friare människa

Vi har nu inlett den fjärde och avslutande veckan av adventstiden – som i år är ovanligt lång eftersom juldagen infaller på en söndag – och vi ska sammanfatta vår läsning av Nilos av Ankara och den andliga undervisning vi möter i Filokalia, där han är en av författarna.

Som vi har sett uppehåller sig Nilos åtskilligt vid de problem som omogna ambitioner skapar. Han ger exempel på hur illa det kan gå när människor med stort andligt självförtroende, men en grund självinsikt, ikläder sig rollen som ledare. När drivkrafter som bekräftelse och belöning döljs bakom en from retorik, beger man sig ut på minerad mark. Det tar ofta en ände med förskräckelse. Ledarskapet blir en arena där man gör sig bred.

Grunden för ett ledarskap som har en lättande inverkan på omgivningen är en mogen karaktär. Det handlar inte om att vara ofelbar och osårbar, utan om att äga den inre frihet som i den tradition Nilos står i kallas apatheia. Fri från behovet att i alla lägen försvara eller förklara sig, från den giriga driften att kommentera och recensera varje inlägg. Att förhålla sig till tankar och lidelser, alla de intryck och impulser vi ständigt utsätts för, så att man inte blir en lika tragisk som komisk lekboll för dessa. Det grekiska ordet apatheia, som närmast kommit att beteckna ett sjukdomstillstånd i vårt språk, representerar här den inre stabilitet och frihet som är en förutsättning för att kunna älska utan baktankar.

En sund självkänsla yttrar sig inte i självsäkerhet, men i den ”frid som varken bekymrar sig om beröm eller klander, kritik eller smicker”, som Thomas a Kempis uttrycker det. Den som i stillheten förvärvat ett mått av apatheia blir varken uppblåst eller modlös av recensioner och resultatrapporter i ena eller andra riktningen. Hon är fri, och tippar inte över i vare sig självöverskattning eller självanklagelser.

För Nilos är stillheten – hesychia – den ”plats” där sinnesintrycken kommer till ro. Utan den platsen blir vår kamp mot kroppens och själens lidelser bara en ”skuggboxning”, som han uttrycker det. 

Så länge vi fortsätter att utsätta oss för nya intryck, kommer våra tankar att vara upptagna av dessa, och vi får svårare att radera de tidigare. Konsekvensen blir att vår kamp mot lidelserna blir svårare eftersom vi tillåter dem att långsamt växa sig starkare. Likt en översvämmad flod dränker de själens förmåga till urskillning med den ena fantasin efter den andra.

Vi måste därför ibland, menar Nilos, ”lämna staden och dess aktiviteter”. Inte som en flykt eller av förakt, men för att helt stänga av strömmen av intryck som flödar mot oss och ”göder våra lidelser”. Att med viss regelbundenhet planera in en retreat är, om vi ska tro Nilos av Ankara, ett verksamt sätt att bli en friare människa.