Vildåsnans frihet

För att göra andliga framsteg inspirerar Nilos av Ankara sina läsare att efterlikna helgonens liv. De bevarade den frihet till vilken människan är skapad när de sökte sig ut i öknen.

De flydde den sofistikerade ondskan, allt det onaturliga som städerna är fyllda av, för att inte svepas med av förvirringens strömvirvel. De gladdes över att få leva med de vilda djuren, och såg dessa som mindre skadliga än medmänniskorna. Så undvek de svekfulla människor, medan de litade på djuren som sina vänner.

Oavbrutet hämtar Nilos bilder och metaforer ur Gamla testamentet och gör andliga tillämpningar av dessa. Som när han citerar Jobs bok och liknar människans frihet vid vildåsnans:

Vem gav vildåsnan hennes frihet, 
vem löste henne från repen? 
Öknen gav jag henne till hem,
sin boplats fick hon på saltjord.
(Job 39:8–9)

”Men människor har lagt bördor på henne för att behärska vildåsnan, trots att de inte av naturen är hennes herrar”, kommenterar Nilos. På samma sätt har vi låtit lidelserna tynga ner våra liv och beröva oss vår frihet. Men liksom åsnan lösgjordes vid orden ”Herren behöver den”, kommer också vi att befrias när vi hör de orden. Då kan vi i stället bära det gudomliga Ordet, precis som åsnan bar Herren när han red in i Jerusalem.

Och när vildåsnan återfår sin naturliga plats – sin frihet – kommer hon att ”söka efter bete i bergen och leta upp varje grön fläck” (Job 39:11). Nilos finner följande förklaring till detta bibelord:

Det betyder att hon kommer att söka efter de heliga skrifternas rikedomar, som ger henne näring och glädje på vägen mot ett liv i fullkomlighet. Men varför, frågar vi oss, söker vildåsnan efter grönt bete, hon som skapades att bo i öknen och på saltjord? Sådant land är ju knappast lämpat för grönskande växtlighet. Svaret måste vara att när öknen fått lidelserna att torka ut, är det möjligt att söka Skriftens inre sanning.