”Kom och bli vår ledare!”

För att belysa sin poäng vänder Nilos tillbaka till Domarboken, där han redan hämtad flera allegorier som fått illustrera hans undervisning om ledarskap. Han återberättar nu den fabel som Jotam gav invånarna i Shekem för att få dem att rannsaka sig själva över sitt sätt att välja ledare.

En gång beslutade träden
att smörja en konung åt sig.
De bad olivträdet:
Bli vår konung!
Men olivträdet svarade dem:
Skall jag sluta att ge av min feta saft,
varmed gudar och människor äras,
för att i stället stå och vaja
högt över de andra träden?
Då bad de fikonträdet:
Kom och bli vår konung!
Men fikonträdet svarade dem:
Skall jag sluta att ge av min sötma,
av min härliga frukt,
för att i stället stå och vaja
högt över de andra träden?
Då bad de vinstocken:
Kom och bli vår konung!
Men vinstocken svarade dem:
Skall jag sluta att ge av min saft,
som gör gudar och människor glada,
för att i stället stå och vaja
högt över de andra träden?
Då bad alla träden törnbusken:
Kom och bli vår konung!
Törnbusken sade till träden:
Är det er ärliga mening
att smörja mig till er konung,
sök då skydd i min skugga.
Om inte, skall eld slå ut från törnbusken
och förtära alla cedrar på Libanon.
(Dom 9:7–15)

Nilos gör följande tolkning av fabeln:

I denna liknelse var träden som sökte en ledare inte kultiverade, utan vilda. Vinstocken, fikonträdet och olivträdet vägrade styra över de vilda träden, då de hellre ville bära den frukt som tillkommer dem än äga en position av auktoritet. På motsvarande sätt med dem som hos sig själva förnimmer välsignelsen av dygdens frukt: de värjer sig för ledarskapet, trots påtryckningar från andra, eftersom de hellre vill bära frukt än bli ärade av människor.

I elden som slår ut från törnbusken och förtär Libanons cedrar, ser Nilos inte bara en bild av hur förödande det är att anförtro sig åt oerfarna ledare, men också hur skadligt det är för en ledare att ha lärjungar som brister i motivation och uppmärksamhet.

Lärarens inkompetens skadar lärjungarna, och lärjungarnas försumlighet äventyrar läraren, i synnerhet när de – på grund av lärarens oförmåga – blir lata.

Nej, konstaterar Nilos, ingen får låta sitt ledarskap bli en förevändning att glänsa och kvittera ut förmåner, eller med fabelns målande metafor: stå och vaja högt över de andra träden. Och på nytt påminner han: “Inget är så uppfordrande som att bära ansvar för människornas själar.”