Fastebloggen

Egeria, en Pilgrim från Spanien som besökte Jerusalem på 300-talet, berättar i sina resebrev om en andlig högtid som vid denna tid firades i Jerusalem, och som i betydelse endast hade påsk och pingst före sig. Den inföll den 14 september och hölls till minnet av invigningen av Anastasia, Uppståndelsekyrkan, som skett på just detta datum år 335. Kyrkan var byggd över den plats där kejsarinnan Helena enligt bevarade traditioner återfunnit Jesu kors.

”Det finns ingen som inte beger sig till Jerusalem på denna dag”, skriver Egeria Hon berättar att minst fyrtio till femtio biskopar var närvarande när gudstjänsterna firades i den heliga staden, vilket visar på dess universella karaktär.

Som en pendang till långfredagen under hösten är firandet av Korsupphöjelsen en fastedag. Hyllandet av korset är självklar del av liturgin denna dag när kyrkan sjunger i sin gudstjänst:

Var hälsat kors, ty Du bär Livet.
Var hälsat kors, ty Du är paradisets port och Livets träd,
Du är de troendes pelare och Din Kyrkas mur.

Bland de begrepp från grekisk filosofi som den unga kyrkans lärare tidigt “döpte” är inget viktigare än Logos. Först ut var evangelisten Johannes: I begynnelsen var Ordet – Logos – genom vilket allt är till.

När vi på svenska översätter grekiskans Logos med ”Ordet”, är det inte givet att vi uppfattar allt som ryms i originalet. Logos är ett mångtydigt begrepp, det står för livets innersta hemlighet, skaparordet, själva livsprincipen. I den judiska vishetslitteraturen framställs Ordet, Logos, tillsammans med Visheten som förmedlare mellan Gud och världen. Här är bakgrunden till att den tidiga kristenheten kom att tala om det skapade som föremål för kontemplation och därmed en väg till gudskännedom.

Begreppet kontemplation – theoria på grekiska – kom att få stor betydelse i synnerhet inom den monastiska spiritualiteten. Något som inte berodde så mycket på den grekiska filosofin som på de bibliska texterna där förnimmelsen av Gud genomgående, både i Gamla och Nya testamentet, beskrivs som ett skådande. Målet för all kontemplation är, med Paulus ord, att ”utan slöja för ansiktet skåda Herrens härlighet”, det som i den tidigkristna litteraturen rätt och slätt kallas ”teologi”. 

Men teologi förutsätter askes, en övning vars frukt är urskillning: förmågan att skilja mellan gott och ont, mellan dygder och laster. När blicken renas börjar vi se klarare på världen omkring oss: i Honom är det allt lever, rör sig och är till. Eller som Kallistos Ware uttrycker det: “Endast Gud är subjekt; allt skapat är adjektiv.” Genom vad munkfäderna kallar theoria physike, ”kontemplation av naturen”, växer vördnaden för livet och insikten om att Gud är skapelsens innersta kärna. Långsamt öppnar sig sinnet och hjärtat för ”teologins nåd”: att se ansikte mot ansikte. (”Ansikte mot ansikte talade Herren till er ur elden på berget”, 5 Mos 5:4.)

Evagrios av Pontos är den förste som klargör denna trefaldiga struktur, den utvecklas under de kommande århundrandena av teologer som Johannes Cassianus och Dionysios Areopagiten, och når så småningom sin höjdpunkt hos Maximos Bekännaren på 600-talet. Andreas Nordlander visar hur den kontemplativa hållning till naturen som Maximos förespråkar ”uppmuntrar oss att närma oss det skapade på ett icke-antropocentriskt vis, lyhörda för dess egen ’inre natur’, dess logos, snarare än utifrån dess praktisk nytta eller våra egna begär”.

Vad saken handlar om, menar han, är att odla ett sätt att se på världen som både förändrar oss själva och hejdar exploateringen av jorden.

Det skifte som sker när filosofer och teologer under upplysningen går hand i hand i en alltmer okänslig beskrivning av naturen som människans ägodel, innebar vad den franske filosofen och katoliken Etienne Gilson kallat ”Martas revansch på Maria”. Ett kontemplativt förhållningssätt trängs undan av ett pragmatiskt. Teologin banar nu väg för en syn på naturen som råmaterial för människans behov – inte råmaterial för sakrament, som var fallet tidigare.

Brottet i traditionen har skett redan i och med reformationen. Historiker talar om ett paradigmskifte från en kultur som prioriterar det onyttiga – konst, kultur, liturgi, kontemplation – till en kultur för vilken nyttan är det ledande värdet. Adjektiven nyttig och onyttig tar plats i det kristna språket.

Allt detta sammanfaller i tid med att en mekanisk syn på naturen som ett urverk, inte en levande organism, blir alltmer dominerande. När människans relation till naturen börjar präglas av makt snarare än kontemplation, djupnar den ekologiska kris som i dag fäller sin hotande skugga över vår planet. Men de som med rätta framhåller kyrkans skuld i denna utveckling saknar ofta kunskap om att det fanns en tid när den ekologiska visionen bland teologerna var en helt annan.

En av dem som visat hur återvändandet till en tidig östlig teologi i kyrkan kan bidra med överraskande resurser i mötet med de enorma ekologiska utmaningar vi står inför, är filosofen och teologen Andreas Nordlander vid Göteborgs universitet, en av de mest intressanta ekoteologerna i Sverige just nu. Redan i sin avhandling – Figuring Flesh in Creation (2011) – utforskar han människans förhållande till naturen, bland annat genom en oväntad nyläsning av Augustinus. Han har även introducerat den amerikanske poeten och miljökämpen Wendell Berry för svenska läsare, och under senare år ägnat sig alltmer åt Maximos Bekännaren, av många ansedd som en av det första årtusendets viktigaste teologer i kyrkan. Nyligen publicerade Andreas Nordlander en ingående artikel om en ”kontemplativ ekologi” i ljuset av Maximos teologiska vision: Green Purpose: Teleology, Ecological Ethics, and the Recovery of Contemplation (Studies in Christian Ethics).  

I Maximos, som är verksam på 600-talet, når den teologiska traditionen från de grekiska fäderna på 300-talet sin fulla mognad. Ingen har fram till dess så tydligt visat hur ”början och slutet sammanfaller”, som Maximos uttrycker det. Det vill säga, det skapade har inte bara sitt ursprung i Gud, det har sitt mål i Gud. Därför har allt levande sitt eget inneboende värde, redan innan människan träder in på scenen. Trollsländan, fjärilen, fiskarna i havet och himlens fåglar – allt återspeglar Guds skönhet, för att återigen anspela på profeten Jesajas vision. Detta utvecklar Maximos i sin teologi om det skapades logoi, dess delaktighet i Logos – Ordet – genom vilket allt blivit till. 

”Det är intressant att notera”, skriver Andreas Nordlander, ”hur Maximos ser en nära parallell mellan en läsning av Skriften med öga för dess dolda, andliga mening och en läsning av världen som ser dess inre, dolda mening.”

Skriften och naturen tillhör samma ”kategori”: de öppnar sig på allvar först genom kontemplation. Något som redan den syriske poetteologen Efraim gav uttryck för på 300-talet:

Vart du än vänder blicken ser du Guds tecken. Vad du än läser möter du Guds texter … Lyft blicken och se hur naturen och Skriften är sammanlänkade.

Hälften av mänsklighetens koldioxidutsläpp har skett sedan första avsnittet av tv-serien Seinfeld sändes 1989. Den globala uppvärmningen accelererar och finns det en röd tråd i vad forskarna säger just nu är det att allt går betydligt snabbare än vad man beräknat. 

Vad är den kristna traditionens unika bidrag i samtalet om människans ansvar för jorden? Medan den ekologiska rörelsen rensade i upplysningsfilosofernas och de reformerta teologernas brutala språk (”Naturen är människans slav”) genom att upphöja förvaltaridealet, valde kyrkofäder som Maximos Bekännaren en mer utmanande metafor: Människan är skapelsens präst. 

Vad är hjärtat i prästkallelsen? En präst är någon som tar världen i sina händer och bär den fram till Gud. Genom denna akt förenas skapelsen med Skaparen, och ur Guds händer får människan tillbaka det skapade som sakrament. Det är just detta som sker varje gång eukaristin firas – inte bara något som åskådliggörs. Ett crescendo i den ortodoxa liturgin är när prästen i åminnelsebönen (anamnesen) efter instiftelseorden säger: Av ditt ger vi åt dig. De orden ger uttryck för essensen i prästtjänsten: eftersom skapelsen tillhör Gud, ger vi den tillbaka till Gud. Och i det ögonblicket blir den för oss till gemenskap med Gud. Hela världen är råmaterial för sakrament – för kontemplation! – allt skapat ger oss gemenskap med Gud, förutsatt att vi förhåller oss till skapelsen som präster och inte som herrar. 

Det är bara genom vad den ortodoxe teologen Philip Sherrard kallar en ”ontologisk tillgivenhet” som en lösning på den nuvarande ekologiska krisen kan bli möjlig. För krisen handlar inte om tingen i sig utan om vår attityd till dem, inte om miljön som sådan utan om det mänskliga hjärtat.

En grupp brittiska forskare har för första gången gjort en analys av den omfattning i vilken jordens totala istäcke smälter. Med hjälp av satelliter har man undersökt planetens bägge poler, Arktis och Antarktis, liksom bergen och glaciärerna runt om i världen. Resultatet är svårt att riktigt ta in: det visar sig att sedan 1994 har jorden förlorat 28 trillioner ton is.

”Det råder ingen tvekan om att den dramatiska avsmältningen till allra största delen beror på den globala uppvärmningen”, säger forskarna. Isarna smälter nu i en takt som kan leda till att jordens havsnivåer ökar med en meter till nästa sekelskifte.

”För att sätta in det i ett begripligt sammanhang”, förklarar professor Andy Shepard vid Leeds universitet: ”För varje centimeter som havsnivåerna stiger kommer ungefär en million människor som bor i havsnära områden att tvingas lämna sina hem.” 

I går hölls den årliga internationella bönedagen för omsorg om skapelsen i kyrkor i såväl öst som väst. En årlig dag av bön för den hårt prövade skapelsen var ett initiativ som togs av den ekumeniske patriarken 1989. Efter att 2015 ha publicerat sin encyklika om skapelsen och klimatet anslöt sig påve Franciskus till initiativet och meddelade att även den romersk-katolska kyrkan skulle hålla en årlig bönedag för skapelsen och miljön den 1 september, något som även införts i en rad protestantiska kyrkor. Dagen inleder dessutom en period som i den världsvida ekumeniska familjen fått namnet Skapelsetid (Season of Creation). Det är en tid när vi uppmanas att i gudstjänster och andra sammankomster lyfta fram frågor som rör vårt förhållande till skapelsen. Skapelsetid pågår i drygt en månad och avslutas den 4 oktober när Franciskus av Assisi firas.

Í dagens gammaltestamentliga läsning i Ekumeniska Kommunitetens lektionarium återfinns det ord som utgör temaord för årets Skapelsetid, och som handlar om ett jubelår för allt skapat:

Och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt. (3 Mos 25:10)

Det alltmer utsatta läge vi befinner oss i till följd av den globala uppvärmningen utgör en enträgen maning till bön och besinning. Under perioden fram till den 4 oktober får vi låta vår bön inspireras av orden i Psaltaren 104: 

Du sänder din Ande då skapas liv, du gör jorden ny.

I dag infaller en av årets tre unika fastedagar utöver de särskilda fastetiderna under året (Julfastan, Påskfastan, Apostlafastan och Gudsmodersfastan) och de ordinarie fastedagarna varje vecka (onsdag och fredag). De övriga två är den 4 januari (trettondedagsafton) och den 14 september (Heliga korsets upphöjelse).

I såväl öst som väst fira den 29 augusti åminnelsen av Johannes döparens martyrium. Troheten mot sanningen drev Johannes livet igenom, och det var den som till sist kostade honom livet. Profeterna har sanningen som sin enda agenda. Men de är fria från sanningssägandet, aldrig hånfulla eller självgoda. Ett rent samvete har inga dunkla motiv. 

Den konsekventa vägran att tysta den inre rösten, in i det sista, har gett oss ett av de mest gripande avsnitten i evangelierna. När frågorna uppstår inom den frihetsberövade Johannes medan han inväntar slutet – Var det så här allt skulle sluta? – sänder han från sin cell frågan till Jesus: ”Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?” 

Även det uppriktiga tvivlet står i sanningens tjänst. Som en annan av dem vars minne vi firat den gångna veckan, Simone Weil, uttryckte det: ”Vänder man sig från Kristus för att gå mot sanningen, så dröjer det inte länge förrän man faller i hans armar.” 

När Thomas Merton beskriver hur olika grupper av människor förhåller sig till Psaltaren, gör han det mot bakgrund av en tradition där präster och klosterfolk är förpliktade att be daglig tidegärd. Han vet själv hur lätt det är, i synnerhet för prästerna vars dagar är fyllda av arbete, att tiden för Psaltaren blir knapp och läsningen forcerad. Som han uttrycker det: ”Att Psaltaren är en vana har ringa värde om det blir en dålig vana.” 

Hur kan man då be sina tideböner så att umgänget med Psaltaren leder in i en livgivande värld av bön? Ett av de bästa sätten att göra det, menar Merton, är att ge sig tid att läsa psalmerna långsamt och uppmärksamt. Och för att kunna göra det kan det vara nödvändigt att begränsa sig till några psalmer, kanske bara en. Han ger rådet: Välj en psaltarpsalm för din morgonbön eller kvällsbön, recitera den med eftertanke. Gör en paus emellanåt och meditera över de rader som berört dig särskilt. Vi behöver ingen andlig gåva för att psalmerna ska bli en fruktbärande bön, inte heller behöver vi något annat sätt att be än det vi vanligen praktiserar. Det viktiga är att ge sig tid att lyssna, begrunda och igenkänna.

Det är när vi hör ”ekot” av vårt eget inre i psalmerna, som Psaltaren blir en djupt personlig bön. Glädje och sorg, längtan och fruktan, ångest, förtvivlan, upprymdhet och frid – alla de erfarenheter som utgör en del av våra liv ”transfigureras” i Psaltarens böner, eftersom allt detta är ”materialet” i psalmerna.

Poängen är alltså inte att i Psaltaren göra nya erfarenheter, utan snarare att där igenkänna sig själv och låta allt det livet rymmer orienteras mot Gud. Så blir Psaltaren den plats där vi förenar vår glädje med Kristi glädje, vår smärta med Kristi smärta. Genom hans kors och uppståndelse låter vi oss bäras i psalmerna till den plats han berett åt oss hos Fadern.

Så blir den dagliga tidebönen mer än en “regel”. Den blir platsen där den enklaste, och djupaste, av böner ljuder inom oss: “Abba, Fader!”

I förhållande till Psaltaren finns tre kategorier av bedjare, skriver Thomas Merton i Praying the Psalms, ett tunt häfte som utkom 1956.

Den första gruppen håller i teorin med om att Psaltaren är den bästa tänkbara bönen. Men de förmår inte själva använda psalmerna i sin egen bön och gör det heller aldrig. Om de genom en regel är förpliktade att läsa Psaltaren är det utan någon större uppskattning eller inlevelse.

Till den andra gruppen hör de som har en stark övertygelse om Psaltarens stora värde. Likväl är den övertygelsen inte tillräcklig för att få dem att träda in i psalmernas inre verklighet. Även om de troget och med allvar ber sina tideböner, förblir det till största delen ett yttre förhållande till Psaltaren.

Den tredje gruppen, som enligt Merton utgör en liten minoritet, består av dem som genom erfarenhet vet att Psaltaren är den fulländande bönen, den bön som Kristus ber i den kristnes själ, och som förenar själen med Gud. De har i tro trätt in i Psaltarens värld. De har smakat och sett att Herren är god. Och de har förunnats privilegiet att dela hans lidandes kalk.

Då återstår bara en fråga: Hur får man ett sådant förhållande till Psaltaren? 

God undervisning är beroende av två saker: lärarens uppmärksamma lyssnande och insikten om att all fruktbar förmedling av kunskap förutsätter genuina och långsiktiga relationer. 

Verklig kunskap består inte bara av inlärning av fakta, den hjälper oss att se sambanden i tillvaron och därmed bättre förstå oss själva. I kyrkans tradition framhålls att lika viktigt, om inte viktigare, som vad en lärare säger är vad en lärare är. ”Se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro.”

All kunskap värd namnet främjar sann självkännedom. Dostojevskij beskriver till exempel staretsen – den andlige mästaren – som någon som hjälper människan till ”frigörelse från sig själv”. Den process som frigör oss från myterna om oss själva, de självbilder vi värnar och visar upp, är nödvändig för att bli sig själv.

Verklig kunskap förmedlar en lärare i förhållande till den självkännedom han eller hon förvärvat. Den som känt sig själv, känner människorna och kan bistå dem på den långa och mödosamma vägen till självinsikt. I Bröderna Karamazov står att läsa om starets Zosima att ”den kunskap han sålunda ägde om den hjälpsökande, innan denne ens hade yttrat ett ord, väckte både undran och förlägenhet och rentav tedde sig skrämmande för besökaren”.

Engelsmannen John Chapman (1865–1933), en av sin tids mest eftersökta andliga vägledare, skriver i sina brev om bön att det bara är två saker man behöver veta om bön.

För det första: be som du kan, inte som du inte kan.
Med andra ord, finn det som fungerar. De former och den ”regel” för bön som hjälper dig att hålla i. Det kanske inte alltid känns spännande och lockande, men är i längden alltid livgivande. Bönen kommer då att se olika ut för olika människor, och det finns ingen anledning att gå omkring och antyda att andra borde göra som du gör.

För det andra: Ju mindre du ber, ju värre blir det.
Ju mindre vi ger tid åt att låta Guds verklighet beröra oss, desto starkare grepp kommer våra myter, fantasier och föreställningar om oss själva att få om oss. Vi ger aldrig ger Gud möjlighet att på allvar komma åt oss och befria oss från kretsandet kring vårt eget.