Hjärtat i prästkallelsen

Hälften av mänsklighetens koldioxidutsläpp har skett sedan första avsnittet av tv-serien Seinfeld sändes 1989. Den globala uppvärmningen accelererar och finns det en röd tråd i vad forskarna säger just nu är det att allt går betydligt snabbare än vad man beräknat. 

Vad är den kristna traditionens unika bidrag i samtalet om människans ansvar för jorden? Medan den ekologiska rörelsen rensade i upplysningsfilosofernas och de reformerta teologernas brutala språk (”Naturen är människans slav”) genom att upphöja förvaltaridealet, valde kyrkofäder som Maximos Bekännaren en mer utmanande metafor: Människan är skapelsens präst. 

Vad är hjärtat i prästkallelsen? En präst är någon som tar världen i sina händer och bär den fram till Gud. Genom denna akt förenas skapelsen med Skaparen, och ur Guds händer får människan tillbaka det skapade som sakrament. Det är just detta som sker varje gång eukaristin firas – inte bara något som åskådliggörs. Ett crescendo i den ortodoxa liturgin är när prästen i åminnelsebönen (anamnesen) efter instiftelseorden säger: Av ditt ger vi åt dig. De orden ger uttryck för essensen i prästtjänsten: eftersom skapelsen tillhör Gud, ger vi den tillbaka till Gud. Och i det ögonblicket blir den för oss till gemenskap med Gud. Hela världen är råmaterial för sakrament – för kontemplation! – allt skapat ger oss gemenskap med Gud, förutsatt att vi förhåller oss till skapelsen som präster och inte som herrar. 

Det är bara genom vad den ortodoxe teologen Philip Sherrard kallar en ”ontologisk tillgivenhet” som en lösning på den nuvarande ekologiska krisen kan bli möjlig. För krisen handlar inte om tingen i sig utan om vår attityd till dem, inte om miljön som sådan utan om det mänskliga hjärtat.