Psaltarens eko
När Thomas Merton beskriver hur olika grupper av människor förhåller sig till Psaltaren, gör han det mot bakgrund av en tradition där präster och klosterfolk är förpliktade att be daglig tidegärd. Han vet själv hur lätt det är, i synnerhet för prästerna vars dagar är fyllda av arbete, att tiden för Psaltaren blir knapp och läsningen forcerad. Som han uttrycker det: ”Att Psaltaren är en vana har ringa värde om det blir en dålig vana.”
Hur kan man då be sina tideböner så att umgänget med Psaltaren leder in i en livgivande värld av bön? Ett av de bästa sätten att göra det, menar Merton, är att ge sig tid att läsa psalmerna långsamt och uppmärksamt. Och för att kunna göra det kan det vara nödvändigt att begränsa sig till några psalmer, kanske bara en. Han ger rådet: Välj en psaltarpsalm för din morgonbön eller kvällsbön, recitera den med eftertanke. Gör en paus emellanåt och meditera över de rader som berört dig särskilt. Vi behöver ingen andlig gåva för att psalmerna ska bli en fruktbärande bön, inte heller behöver vi något annat sätt att be än det vi vanligen praktiserar. Det viktiga är att ge sig tid att lyssna, begrunda och igenkänna.
Det är när vi hör ”ekot” av vårt eget inre i psalmerna, som Psaltaren blir en djupt personlig bön. Glädje och sorg, längtan och fruktan, ångest, förtvivlan, upprymdhet och frid – alla de erfarenheter som utgör en del av våra liv ”transfigureras” i Psaltarens böner, eftersom allt detta är ”materialet” i psalmerna.
Poängen är alltså inte att i Psaltaren göra nya erfarenheter, utan snarare att där igenkänna sig själv och låta allt det livet rymmer orienteras mot Gud. Så blir Psaltaren den plats där vi förenar vår glädje med Kristi glädje, vår smärta med Kristi smärta. Genom hans kors och uppståndelse låter vi oss bäras i psalmerna till den plats han berett åt oss hos Fadern.
Så blir den dagliga tidebönen mer än en “regel”. Den blir platsen där den enklaste, och djupaste, av böner ljuder inom oss: “Abba, Fader!”