Martas revansch på Maria
Det skifte som sker när filosofer och teologer under upplysningen går hand i hand i en alltmer okänslig beskrivning av naturen som människans ägodel, innebar vad den franske filosofen och katoliken Etienne Gilson kallat ”Martas revansch på Maria”. Ett kontemplativt förhållningssätt trängs undan av ett pragmatiskt. Teologin banar nu väg för en syn på naturen som råmaterial för människans behov – inte råmaterial för sakrament, som var fallet tidigare.
Brottet i traditionen har skett redan i och med reformationen. Historiker talar om ett paradigmskifte från en kultur som prioriterar det onyttiga – konst, kultur, liturgi, kontemplation – till en kultur för vilken nyttan är det ledande värdet. Adjektiven nyttig och onyttig tar plats i det kristna språket.
Allt detta sammanfaller i tid med att en mekanisk syn på naturen som ett urverk, inte en levande organism, blir alltmer dominerande. När människans relation till naturen börjar präglas av makt snarare än kontemplation, djupnar den ekologiska kris som i dag fäller sin hotande skugga över vår planet. Men de som med rätta framhåller kyrkans skuld i denna utveckling saknar ofta kunskap om att det fanns en tid när den ekologiska visionen bland teologerna var en helt annan.
En av dem som visat hur återvändandet till en tidig östlig teologi i kyrkan kan bidra med överraskande resurser i mötet med de enorma ekologiska utmaningar vi står inför, är filosofen och teologen Andreas Nordlander vid Göteborgs universitet, en av de mest intressanta ekoteologerna i Sverige just nu. Redan i sin avhandling – Figuring Flesh in Creation (2011) – utforskar han människans förhållande till naturen, bland annat genom en oväntad nyläsning av Augustinus. Han har även introducerat den amerikanske poeten och miljökämpen Wendell Berry för svenska läsare, och under senare år ägnat sig alltmer åt Maximos Bekännaren, av många ansedd som en av det första årtusendets viktigaste teologer i kyrkan. Nyligen publicerade Andreas Nordlander en ingående artikel om en ”kontemplativ ekologi” i ljuset av Maximos teologiska vision: Green Purpose: Teleology, Ecological Ethics, and the Recovery of Contemplation (Studies in Christian Ethics).
I Maximos, som är verksam på 600-talet, når den teologiska traditionen från de grekiska fäderna på 300-talet sin fulla mognad. Ingen har fram till dess så tydligt visat hur ”början och slutet sammanfaller”, som Maximos uttrycker det. Det vill säga, det skapade har inte bara sitt ursprung i Gud, det har sitt mål i Gud. Därför har allt levande sitt eget inneboende värde, redan innan människan träder in på scenen. Trollsländan, fjärilen, fiskarna i havet och himlens fåglar – allt återspeglar Guds skönhet, för att återigen anspela på profeten Jesajas vision. Detta utvecklar Maximos i sin teologi om det skapades logoi, dess delaktighet i Logos – Ordet – genom vilket allt blivit till.
”Det är intressant att notera”, skriver Andreas Nordlander, ”hur Maximos ser en nära parallell mellan en läsning av Skriften med öga för dess dolda, andliga mening och en läsning av världen som ser dess inre, dolda mening.”
Skriften och naturen tillhör samma ”kategori”: de öppnar sig på allvar först genom kontemplation. Något som redan den syriske poetteologen Efraim gav uttryck för på 300-talet:
Vart du än vänder blicken ser du Guds tecken. Vad du än läser möter du Guds texter … Lyft blicken och se hur naturen och Skriften är sammanlänkade.