Språnget av glädje

 
Med kyndelsmässodagen går jul- och epifaniatiden mot sitt slut. Det är en glädjens tid under kyrkans år. Glädjen är det första tecknet på Guds födelse i världen. ”Jag bär bud till er om en stor glädje”, förkunnade ängeln för herdarna på julnatten. ”När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje”, berättar Matteus om stjärntydarna från Kaldeen som letade upp den heliga familjen i Judeen. En glädje för låg och hög, för fattig och rik, för dåre och vis. ”En glädje för hela folket”, sjöng änglarna.
Lukasevangeliet inleds med orden om en ”stor glädje”, och det slutar med att lärjungarna efter uppståndelsen återvände till Jerusalem ”under stor glädje.” Inte utan anledning framhåller Lukas, kyrkans förste historiekrönikör, att den ”uppriktiga glädjen” var det mest slående i mötet med de första kristna.
Det inre språnget av glädje bär bud om att Gud har fötts i världen – och i våra hjärtan!