Är det mänskligt att synda?

Genom en parallelläsning av två bibelverser – Efesierbrevet 5:27 och Höga visan 4:7 – framhåller de äldsta traditionerna i kyrkan Marias skönhet och renhet, och låter den stå som tecken på hela mänsklighetens kallelse. Mot denna har framförts en kritik som bland annat menar att Gud ensam är fullkomligt skön och ren. Men glömmer vi då inte nådens väldiga kraft och frälsningens potential att återge skapelsen dess ursprungliga skönhet?

Efter fallet tenderar människan att finna en gemensam tröst i synden. ”Det är mänskligt att synda”, säger vi och menar att Maria mister något av sin mänsklighet om hon inte har syndat. Den som fallit behöver förvisso tröst i sin förtvivlan och en påminnelse om att hon inte är ensam. I den meningen finns en sanning i ordspråket.

Men teologiskt är påståendet inte korrekt. För att inte mista visionen om vilka vi är, och vad vi är ämnade för, får vi inte glömma att människan från början inte var tänkt att synda. Tron att Jesus var utan synd innebär inte att han därför var mindre mänsklig. Han var snarare fullt ut mänsklig. Synden bryter ned oss, medan Guds vilja skänker sinnet ljus och hjärtat glädje.