March 2016

 
Nu skulle det avgöras: vem är en sann profet och vem är en falsk profet?
En av de mer namnkunniga i kretsen av hovprofeter i Jerusalem, Hananja, har länge irriterat sig på Jeremia. Nu ser han sitt tillfälle att komma åt denne olycksprofet och utmanar honom till duell mitt på ljusa dagen.
Vi bör inte utgå från att Hananja är vare sig opportunist eller charlatan. Så tänker vi ofta när vi föreställer oss en falsk profet. Hananjas tro är säkert uppriktig och hans profetia allvarligt menad när han kommer med andra besked än Jeremia beträffande Jerusalems framtid.
Hur reagerar Jeremia? Han är klok nog att inte försvara sig. Istället vänder han ryggen åt hela spektaklet och vandrar därifrån. Det finns angrepp och insinuationer som man bemöter mest verkningsfullt genom att överhuvudtaget inte bemöta dem. Jeremia ödslar inte energi på att argumentera när han inser att all verklig vilja att lyssna saknas hos motparten. Baruk, Jeremias sekreterare och sannolikt den som nedtecknat händelsen, kommenterar: ”Då gick profeten Jeremia sin väg.” (Jer 28:11)
 
 

 
Genom nästan hela Jeremia bok finns en märkvärdig konvergens: Guds och Babylons intressen sammanfaller. Profeten går så långt att han låter Gud kalla den babyloniske världshärskaren Nebukadnessar ”min tjänare”. Det är ett av de mest anmärkningsvärda påståendena i hela boken. Samtidigt som Jeremia bok så småningom kulminerar med ett utdraget, lidelsefullt och rasande angrepp på samma Babylon.
Hur kan detta förstås?
Profeterna insisterar på ett samband mellan moral och politik i världen. Profetisk tro tar ställning i samtidens offentliga frågor, den existerar inte i ett religiöst vakuum. När det redan i dagens läsning antyds att den probabyloniska tonen inte kommer att höras för alltid, är skälet samma grundläggande moraliska koherens.
Konsekvent framhåller profeterna den kritiska punkten i all maktutövning: att visa barmhärtighet mot de fattiga. När det blir dags för Babylons sorti från den politiska scenen understryks just det som en gång ledde till att Babylon blev Guds partner i uppgörelsen med orättfärdighet. Det stolta imperiets fall motiveras med orden: ”Du visade inget förbarmande, ditt ok tyngde även de gamla.” (Jes 47:6)
 
 

 
Långt innan Karl Marx ser profeterna i Israel hur religionen kan användas för att legitimera den styrande klassen i samhället. Jeremias tempelpredikan är framför allt riktad mot etablissemanget i Jerusalem: kungen och hans ministär, prästerskapet och de betalda profeterna.
De illdåd som Jeremia drar fram i ljuset rör inte bara individuella förbrytelser. Det har skett en exploatering som korrumperat hela det befintliga samhällssystemet. Inga offer i världen kan försvara åsidosättandet av mänsklig värdighet och värnandet om de svagaste. Ingen ska behöva tveka över på vilkas sida Gud står. Envist fortsätter Jeremia att placera den sårbara kvartetten överst på agendan: främlingen, den fattige, änkan och den faderlöse.
Även om Jeremia klarar sig igenom denna kritiska händelse år 609 f Kr med livet i behåll, utgör den en vändpunkt. Det religiösa raseriet riktas nu mot honom med full kraft. Profeten har inlett sin Golgatavandring.
 
 

 
Jeremias berömda tempelpredikan – ur vilken Jesus citerar på samma tempelplats dagarna innan sin lidandesvandring – är en så avgörande händelse att den återfinns på två ställen i boken, i kapitel 7 och 26. Vi hör profeten driva friskt med den tempelideologi som staten tryggt lutar sig mot. Reaktionen kommer som på beställning. Jeremia anklagas för högförräderi.
Kritiken mot gudstjänsten är häftig och genomgående hos Israels profeter. Den är så skarp att man kan få intrycket att profeterna polemiserar mot gudstjänsten som sådan med dess estetik och symbolmättade liturgi. En tolkning som haft en tendens att slå igenom i protestantisk teologi, särskilt i tider präglade av stark aversion mot liturgiska gudstjänster.
Slutsatsen är förhastad. Verkligheten är den motsatta: det är just för att gudstjänsten är så avgörande för folkets tro och identitet, som missbruket av liturgin väcker profeternas vrede. Att fira gudstjänst enligt konstens alla regler, men inte låta den liturgi man firar få en förlängning utanför templet är inte bara hyckleri, det är eskapism.
Det är diskrepansen mellan estetiken och etiken som Jeremia vänder sig mot.
 
 

 
Vi har tidigare sett hur det gamla inte ”går att laga” (19:11). Men nu lovar Herren istället något nytt: folket ska än en gång ”bli fruktsamma och föröka sig” (23:4).
I det tjugotredje kapitlet formulerar Jeremia den mest uttryckliga Kristusprofetian i sin bok. ”Det ska komma en tid, säger Herren, då jag ska låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam.” (23:5)
Den som kommer restaurerar inte bara det gamla. Han skapar nytt. Men det nya kommer inte genom det gamla ledarskapet och de gamla strukturerna. Inte heller kommer det innan katastrofen är fullbordad. Förlusten går inte att förhindra. Men livet ska en dag vända åter.
 
 

 
I dagens läsning möter vi vad som beskrivits som en av de mest anmärkningsvärda verserna i hela Bibeln, Jeremia 22:16, där det heter om kung Josia: ”Han värnade den svages och fattiges rätt … Är det inte att känna mig?”
Det sägs inte att kunskap om Gud leder till rättvisa och rättfärdighet. Inte heller påstås det omvända, att social rättvisa leder till att man lär känna Gud. Vad som är sägs är att de två är desamma: att värna den svages och fattiges rätt är att känna Gud. På radikalast tänkbara vis fastslår profeten praxis som trons natur.
Detta sker mot bakgrund av en massiv kritik mot det befintliga politiska ledarskapet i Jerusalem, där udden riktas mot kungarnas extravaganta livsstil. Vad definierar en kung? undrar Jeremia. ”Är det att vara konung, att pråla med cederträ?”
Vad frågan gäller är vad som konstituerar ett politiskt ledarskap. Och vad som konstituerar tron.
 
 

 
Det tjugonde kapitlet hos Jeremia är ett nyckelavsnitt, såväl i boken i stort som när det gäller förståelsen av kallelsens väsen. Vi möter här den sista och mest lidelsefulla av Jeremias bekännelser, och det är Herren som är måltavla för Jeremias uppgörelse. Gud får finna sig i att bli kallad den store förföraren.
Jeremia klagar visserligen över hur han blivit till ”ständigt åtlöje” (20:7), Men det som plågar honom mest är inte att alla driver med honom, utan allt det Gud utsätter honom för. Jeremia befinner sig i en ”no-win”-situation. Han har bara två alternativ, och inget av dem tycks fungera. När han öppnar munnen och talar känns Gud frånvarande. När han tiger och håller tyst infinner sig ingen tröst.
Bördan av det profetiska uppdraget är överväldigande, men Jeremia tycker sig inte få något tecken på att Gud är med honom. Att frambära ett sådant budskap, utan att Herren bistår med sin kraft och närvaro blir outhärdligt.
 
 

 
I början av det artonde kapitlet besökte Jeremia krukmakaren i dalen. Nu återvänder han till samma bilder i en ny profetisk aktion, men denna gång är utgången långt mer förödande. När Jeremia uppmanas att först köpa en lerkruka, och senare krossa den, är syftet att demonstrera hur folket nått ”a point of no return”.
Krukan ska krossas så fullständigt att ”den aldrig mer går att laga”. (19:11)
Den profetiska handlingen har inte längre uppgiften att fostra och väcka till omvändelse, så som förut har varit fallet. I Jeremias tidigare budskap har alltid funnit ett ”om” – om folket lyssnar till Herren ska en väg till livet öppnas mot alla odds.
Nu finns inte längre något ”om”. Ingen klausul som skulle kunna förenar utgången. Israel har passerat en gräns – ”de har byggt offeraltaren där de bränner sina barn som offer åt Baal” – och det går att avläsa i den profetiska retoriken i denna olycksbådande text. Är det Herren nu säger oåterkalleligt?
 
 

 
Jeremia är en överlevare. Utsatt för konspirationer, angripen från alla sidor av folk som säger ”vi måste tänka ut ett sätt att komma åt Jeremia … vi smutskastar honom, så behöver vi inte tänka på av han säger” (18:18), tar han sin tillflykt till bönen.
Att be blir profetens ”överlevnadstaktik” i de kaotiska tillstånden. Och Jeremia vet tillräckligt om Gud för att inte hålla tillbaka en enda av sina känslor, även om vi ryggar tillbaka inför hans språk.
I den fjärde av Jeremias ”bekännelser” (18:19-23) övermannas han av vrede. Men han kräver inga favörer för egen del. Allt han begär är rättvisa.
Närhelst Jeremia närmar sig Gud i bön är det utifrån en övertygelse som vi känner igenom från Psaltarens klagoböner: Gud vet hur det är. Hur illa ute den bedjande än är, så vet han att Herren vet. ”Men du, Herre, känner till!” (18:23)
Jeremias bön utgör i sig en trosbekännelse. Men den vittnar också om en människas förtröstan när livet skakar i grunden. Gud vet. Det finns dagar när det räcker att veta det.
 
 

 
Jeremia leds ner i dalen, till krukmakarens hus, där en iakttagelse blir till en profetia.
Jeremia slås av hur krukmakaren har fullständig kontroll över leran. Han kan när han vill och hur han vill forma om den. Krukmakaren är suverän. Han tillåter sig att börja helt om med leran ända tills han får den dit han vill.
Uttydningen följer omgående: ”Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk.” (Jer 18:6)
Guds folk är helt i händerna på sin Gud. Sådan ser deras relation ut. Är det folkets öde eller är det dess lycka?