Den förförande Guden

 
Det tjugonde kapitlet hos Jeremia är ett nyckelavsnitt, såväl i boken i stort som när det gäller förståelsen av kallelsens väsen. Vi möter här den sista och mest lidelsefulla av Jeremias bekännelser, och det är Herren som är måltavla för Jeremias uppgörelse. Gud får finna sig i att bli kallad den store förföraren.
Jeremia klagar visserligen över hur han blivit till ”ständigt åtlöje” (20:7), Men det som plågar honom mest är inte att alla driver med honom, utan allt det Gud utsätter honom för. Jeremia befinner sig i en ”no-win”-situation. Han har bara två alternativ, och inget av dem tycks fungera. När han öppnar munnen och talar känns Gud frånvarande. När han tiger och håller tyst infinner sig ingen tröst.
Bördan av det profetiska uppdraget är överväldigande, men Jeremia tycker sig inte få något tecken på att Gud är med honom. Att frambära ett sådant budskap, utan att Herren bistår med sin kraft och närvaro blir outhärdligt.