Liturgisk askes

På allt fler platser firar Ekumeniska Kommuniteten den orientaliskinspirerade liturgi som folkligt kommit att kallas ökenmässan. I den liturgiska väven är huvudinslagen från koptisk och syrisk tradition, med eukaristiska böner från den egyptiske 300-talsbiskopen Serapion av Thumis, men här finns även trådar från den bysantinska Chrysostomosliturgin.

All liturgi är tillvänjning till den definition av mänsklighet som ges oss genom inkarnationen. När David Fagerberg talar om ”liturgisk askes” ligger en av innebörderna just här. Askes i genuin mening är så långt från alla former av självhat eller livsförnekelse man kan komma. Det är övning i kärlekens uppmärksamhet.

Askesens frukt är det mjuka hjärta som framträder i det utmanande herdeporträtt profeten Hesekiel ger i sitt trettiofjärde kapitel, där vi just nu befinner oss i lektionariet. Här är ömhet och medkänsla allt ledarskaps probersten, medan veropet är skarpt mot de ledare som “vallar sig själva”. 

I liturgin tillvänjer vi oss den uppmärksamhet som skärper blicken i mötet med vår omvärld och våra medmänniskor. Diakonernas utrop – ”Var uppmärksamma!” – upprepas igen och igen för att Anden ska låta oss växa in i en kontemplativ mänsklighet som gör livet till bön, inte bönen till en aktivitet. Med Simone Weils ord:  ”Den fullständigt odelade uppmärksamheten är bön.”

Bild: Kristoffer Lignell