En hälsosam chock

Det kanske inte är så underligt att den förre anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams beskriver Nicholas Afansievs bok The Church of The Holy Spirit som ”en hälsosam chock för den som tänker i konventionella banor i dessa ämnen”. Afanasiev skriver:

Gud har inte bara ordinerat vissa personer i kyrkan utan hela sitt folk så att de kan frambära åt honom ’andliga offer’. När kyrkan tillber Gud är alla präster, alla har en prästerlig karisma … Det finns bara ett prästerskap, såsom det bara finns ett dop och en kyrka.

Vilken är udden i Afansievs kritik av prästämbetet så som det med tiden kom att utformas? När han i det inledande kapitlet av sin bok gör ett grundläggande bibelstudium över hur begreppet präst används i både Gamla och Nya testamentet, och med emfas betonar den prästerliga värdighet som alla döpta delar, är det inte för att han menar att en episkopal struktur för församlingens ledning inte skulle behövas. Lika självklart som att eukaristin skapar kyrkan – en församling består av de som samlas omkring den eukaristiska måltiden – lika självklart är det för Afansiev att eukaristin måste ledas av någon. Utan ett biskopsämbete med åtföljande presbyterium ”skulle den tidiga kyrkan ha styrts av anarki och brist på auktoritet”, som han uttrycker det. 

Själva begreppet ’kyrka’ förutsätter en organisation … Utan någon som leder kan det inte finnas någon eukaristi, eftersom den genom själva sin natur förutsätter någon som presiderar.

Vad är då problemet? Afanasiev ställer själv den frågan, och menar att svaret ligger i en typ av teologi som börjar skapa en distinktion mellan alla döpta som ett ”heligt prästerskap”, med Första Petrusbrevets ord, och det prästerskap som utgörs av den kyrkliga hierarkin. Vad han kraftfullt vänder sig mot är det han kallar ”läran om konsekrationen”, som han kallar ”en frukt av teologisk spekulation”, som blev det ”svärd som delade församlingskroppen i två delar”. När föreställningen smög sig in att prästvigningen – ordinationen – och inte dopet representerade konsekrationens mysterium par excellence, skapades ett slags kastsystem i kyrkan, menar Afansiev: prästerna uppfattades som särskilt avskilda åt Gud, mer än övriga döpta, och därför värda en speciell vördnad. Uppdelningen i församlingen mellan präster och lekmän befästes därmed på ett sätt som i praktiken förringade, för att inte säga förnekade, alla döptas prästerliga identitet. Afansiev skriver:

Att förkasta Guds folks allmänna prästadöme, vare sig det sker öppet eller på fördolt sätt, är att förneka Andens gåvor.

För att följa Afansiev i hans resonemang är det viktigt att förstå den distinktion han gör mellan ontologi och funktion. Dopet är en ontologisk händelse: det förvandlar oss, griper in i vår natur och ger oss en ny identitet genom den helige Andes utgjutande. Genom dopet i vatten och Ande infogas vi i Kristi kropp för att nu leva ”i Kristus”. I den meningen är dopet en konsekrerande – heliggörande – akt genom vilken en människa blir avskild för Gud och som gåva tar emot odödlighet. Det är därför kyrkan kallar dopet ett sakrament. I dopet helgas vi till att bli – med den terminologi Nya testamentets författare lånar från den hebreiska Bibeln – Guds och Kristi präster.

De som konsekrerats genom dopet tilldelas nu av Anden olika tjänster med åtföljande nådegåvor. Denna mångfald av funktioner – och det är här Paulus använder bilden av kroppen och dess många delar som alla är lika nödvändiga och inte kan spelas ut mot varandra – är tillsammans uttryck för kyrkans karismatiska liv. Varje funktion är beroende av Anden – men ingen tjänst har sin grund i att några är mer helgade än andra. Det är därför Afanasiev vänder sig mot talet om prästens, eller för den delen munkens liv, som ett ’konsekrerat liv’ – som om övriga kristna vore icke-konsekrerade! 

Redan i den tidiga traditionen är det tydligt hur en av dessa funktioner är biskopens: att i det eukaristiska firandet manifestera den prästtjänst som tillhör alla som döpts in i Kristus – den ende prästen – genom att ’presidera’ (proteos) vid Herrens bord. Som Afansiev uttrycker det:

Alla troende som församlats firar eukaristin , men deras gemensamma firande manifesteras genom en person. Den som frambär tacksägelse är alltid en, men de övriga koncelebrerar med honom.

Med denna tjänst följer en särskild smörjelse – en Andens nådegåva – såsom varje funktion i Kristi kropp behöver sin charisma. Men för biskopen som leder det eukaristiska firandet gäller, som för alla kristna, att grunden för dennes ’konsekration’ är en enda: dopet. Det är därför alla döpta är ’koncelebranter’ – ett ord Afanasiev gärna använder – tillsammans med den person som bekräftats i kallelsen att leda eukaristin.