Eukaristiska avarter

Att det skulle finnas en ontologisk skillnad mellan präster och lekmän, en föreställning som uppträder relativt tidigt i bysantinskt tänkande och som Afanasiev menar cementerades i västligt teologiskt medvetande av det tridentinska konciliet i mitten av 1500-talet, fick stora konsekvenser i liturgin. ”Lekmännens prästerliga tjänst försvann utan att någon tog notis om det”, skriver Afanasiev om den utveckling som följde när den kyrkliga myndigheten framhöll att det endast var de ’konsekrerade´, primärt prästerna, som hade tillgång till altaret.

Slöjan, likt förhänget i Gamla testamentet, återkom i kyrkan och skilde det heliga från folket.

Hur var det då från början? ”Biskopen celebrerade sakramentet med folket och folket celebrerade med biskopen”, skriver Afanasiev och kommenterar att det tidigt i kyrkan inte förekom ett ’vi’ och ’dom’ när man talade om präster och lekmän. 

Den tidiga kyrkan kände inte till klerikal koncelebration i den mening uttrycket numera används. Allt folket, inte bara prästerna, var biskopens koncelebranter … När biskopen firade det heliga offret skiljde han sig inte från folket utan betraktade sig som en av dem.

Men det kom en tid när altaret blev avstängt för folket, senare helt dolt bakom ikonostasen. I konciliet vid Trullo år 692 fastslås att ”absolut ingen bland lekmännen får gå in i det heliga altarrummet. Dock ska kejsaren inte förhindras att göra så när han önskar frambära gåvor till Skaparen…”. 

En annan konsekvens av denna åtskillnad var en utveckling där det blev allt vanligare att stora delar av församlingen blev åskådare till kommunionen när eukaristin firades. Något som Afansiev menar hade varit otänkbart under de första århundradena. 

Hela gudsfolkets gemensamma firande av eukaristin kom också till uttryck i att alla gemensamt tog emot de heliga mysterierna. Varken i kommunionens själva ögonblick eller i det sätt på vilket man deltog fanns någon åtskillnad mellan biskopen med presbyteriet och det övriga folket … Att delta i eukaristin var för de tidiga kristna vare sig en plikt eller en skyldighet, så som det numera uttrycks i kyrkolagen, utan snarare ett levande och spontant uttryck för vars och ens tillhörighet till kyrkan.

Den misstänksamhet mot regelbunden kommunion som blev allt vanligare redan under 500-talet, ofta spridd med föreställningar om att en särskild fromhet, ödmjukhet och förberedelse var nödvändig för att ta emot Kristi kropp och blod, har levt kvar ändå in i modern tid. Inte bara i ortodoxa och katolska kyrkor, utan även i protestantisk kristenhet. Det räcker att gå tillbaka till tidigt 1900-tal då det var allmän praxis även i Svenska kyrkan att även vana kyrkobesökare endast mottog nattvarden någon enstaka gång om året, om ens det. 

I den liturgiska förnyelse som initierades av Alexander Schmemann inom ortodox kristenhet under 1900-talet var detta en huvudfråga: Schmemann var starkt kritisk till det sedan länge etablerade bruket inom sin kyrka att stora delar av församlingen inte tog emot de heliga gåvorna i liturgin. Han ville se hela församlingen, alla döpta, fullt ut delta i det söndagliga firandet av eukaristin. Det var dopet som var grunden för deltagande, inte den enskildes fromhet för stunden. För Schmemann var detta en absolut nödvändig konsekvens av ett återvändande till källorna. Och Nicholas Afansiev återkommer till samma sak gång på gång i sin bok. Han går så långt att han säger att ”utan lekmännens deltagande kan inte sakramentet firas i kyrkan”.