Den religiösa frestelsen

 
Alexander Schmemann återkommer i flera av sina böcker till den ”religiösa frestelsen”, som han menar att alla de stora trosriktningarna i kyrkan fallit för. Han är inte minst kritisk mot åtskilligt av utvecklingen inom sin egen ortodoxa kyrka. ”Vår kyrka har sedan länge identifierat sig med ’templet’, har upplöst sig i detta tempel vilket betyder att den återvänt till det hedniska templet som sin religiösa bas”, skriver han. Templet står här som en symbol för en religion där ”liturgisk och sakramental” blivit ett rollfack som stänger in Gud i kulten och därmed leder till likgiltighet för världen utanför.
Om den protestantiska traditionen skriver han:

Protestantismen var ett försök att rädda tron, att rena den från att reduceras till religion. Men protestanterna har betalat ett högt pris för att de förnekat eskatologin och ersatt den med en personlig individuell frälsning och därigenom i själva verket förnekat kyrkan.

Vi får anledning att återkomma till vad Schmemann här menar med ”förnekandet av eskatologin”. Han är lika kritisk när han uttalar sig om den romerska kyrkan vars ordning han menar var möjlig att upprätthålla så länge man lyckades förneka och begränsa den personliga friheten, den ny tidens grundläggande dogm. ”När den försökt lägga om kursen genom att förena sig med friheten har katolicismen helt enkelt kollapsat och jag kan inte se hur den skulle kunna återhämta sig”, skriver han på 1970-talet.
Vad menar Alexander Schmemann med att alla de tre stora kristna trosriktningarna fallit för den religiösa frestelsen? Mot denna frestelse ställer han vad han anser vara den enkla men grundläggande frågan när det gäller kyrkans och de kristnas vittnesbörd i världen:

Om vad är vi vittnen? Vad har vi sett, berört med våra händer? Vad har vi fått del av? Vart kallar vi människor? Vad kan vi erbjuda dem.

Schmemann är medveten om att hans kritik och hans frågor kan väcka förvåning när den kommer från någon som representerar den ryska kyrkan, som ju i mångas ögon tycks specialiserad på ”andlighet”. För att förstå Schmemann behöver man se hur hans stora teologiska vision är Guds rike, inte som en okänd framtid, utan som en verklighet som är närvarande i världen här och nu. Det är detta han beskriver som kristendomens eskatologiska dimension:

Kyrkan som närvaron i denna värld av Guds rike, av den tillkommande världen – och denna närvaro som världens frälsning och inte som en flykt från den.