Det fula ordet

 
Låset av ull heter alltså vår fasteläsning under årets påskfasta. Bokens titel är en metafor för en tradition där kapellen och kyrkorna står öppna, inte bara när gudstjänster firas, och därmed ett tecken på en kristendom som inte kan reduceras till en religiös händelse – något som utspelar sig mellan de tider då kyrkdörrarna är upplåsta.
Det är religion i denna senare betydelse som den ryske prästen Alexander Schmemann liknar vid sekularism. De gör båda samma sak, begränsar Gud till det ”religiösa”. Kärnan i syndafallet, menar Schmemann, är inte att människan försummar sina religiösa plikter, utan att hon gör Gud religiös. Tron stängs in i ett fromt fack av tillvaron. De låsta kyrkorna – i all välmening: vem vill att kyrksilvret, eller mässhakarna, ska stjälas? – blir en symbol för samma sak. En kristendom mellan två klockslag.
Det är just Alexander Schmemann – ”en av 1900-talets mest betydande och klarsynta teologer” – som Torsten Kälvemark ägnar den fjärde kapitlet i sin bok. ”För honom var religion närmast ett fult ord”, skriver han i kapitlets inledning. Det kan naturligtvis låta paradoxalt, men för fader Alexander handlade inte kristendomen om ”religiösa frågor” utan om liv, hunger, hopp och glädje. ”Kristendom är i djupaste bemärkelse slutet på all religion”, skriver han. Den långa rad böcker Schmemann författat kommenterar Kälvemark med följande ord:

De är alla genomlysta av kärlek till kyrkan, till det liturgiska livet, till den levande gemenskapen mellan människor. De markeras lika tydligt av en avvisande hållning till den förstelnade fromheten, till den antikvariska nostalgin som präglat så mycket av den ryska emigrationens kyrkliga liv liksom till den ”pietism” som i alla sammanhang tycks vara kristendomens stora frestelse.

Vi ska under den här veckan se närmare på Alexander Schmemanns vision av kyrkan i världen.