What happiness it has all been!

 
Vem var egentligen denne ryske präst, Alexander Schmemann, som Torsten Kälvemark kallar ”en av mina viktigaste lärare”? Den yttre ”profilen” kan tecknas helt kort:
Han föddes i Tallinn år 1921, och var bara några år gammal när hans familj bröt upp från Sovjetunionen och flyttade till Frankrike. Den unge Alexander formades under sin uppväxt i miljöer där den ryska andliga traditionen hölls levande av de många exilteologer som gjort samma resa som hans egen familj. I 20-årsåldern började han studera vid det teologiska institutet S:t Serge i Paris; 1943 gifte han sig med Juliana, och de fick tre barn tillsammans; 1946 prästvigdes Schmemann och mellan åren 1946-1951 undervisade han på S:t Serge, innan han med sin familj flyttade till New York och han började undervisa på det ortodoxa seminariet S:t Vladimir’s, där han blev utnämnd till rektor 1962, ett uppdrag han innehade fram till sin död. Alexander Schmemann insomnade den 13 december 1983 efter att en längre tid ha kämpat med cancer. De sista ord han nedtecknar i sin dagbok, som utgavs postumt, är karaktäristiska för hans personlighet och livshållning: What happiness it has all been!
Schmemanns stora bidrag och betydelse, framför allt vad gäller gudstjänst och liturgisk teologi, handlar inte om ett ordo utan om en vision. En vision om vad det är vi gör när vi firar gudstjänst – för vi gör något – och därmed en vision av vad kyrkan är, och inte minst – vad världen är, och kan vara, i ljuset av Pascha, Kristi påsk. Han skriver:

Kyrkan tillhör den nya eonen, det messianska riket, vilket i förhållande till denna världen är den tillkommande tidsålderns rike. Därför är den inte av denna världen, och ändå finns kyrkan verkligen i denna värld, i denna tidsålder. I Kristus har Guds rike kommit in i världen och existerar i den genom kyrkan. Ur denna världens perspektiv är detta rike något i framtiden, i Gud är det på en gång evigt och närvarande och framtida.

Detta är Schmemanns stora teologiska tanke, nej mer än en tanke – i gudstjänsten blir det en upplevd verklighet. Därför utgår allt han säger och skriver från sambandet mellan eukaristin och den nya tidsålder som den kristna gemenskapen är kallad att manifestera. Torsten Kälvemark kommenterar:

Han har visat hur en teologi centrerad kring eukaristin, nattvarden, får konsekvenser för hela livsuppfattningen och sättet att förhålla sig till tillvaron. Han vänder sig bland annat mot en västerländsk distinktion mellan kyrka och värld, där de yttersta konsekvenserna är spiritualism och sekularism, båda lika falska alternativ.