Prövad på alla sätt

 
I vår läsning av Boris Bobrinskoys bok The compassion of the Father påminns vi gång på gång om att Kristi kenosis inte är en parentes i Jesu liv, ett tillfälligt övertag för mörkret i dess rasande kamp mot ljuset. När den ortodoxa liturgin lovsjunger varje ögonblick i Jesu liv, vördar den på samma gång den helige Ande som förmår uppfylla människans alla dolda prång. Andens oavbrutna närvaro i Jesus förenar honom med Faderns kärlek i varje livsfas.
Det är dessutom viktigt att komma ihåg, påpekar Bobrinskoy, att Gud i Jesus förenar sig med den mänskliga natur som inte ens genom synden upphör att till sitt väsen – ontologiskt – vara skön och god: ”Skönast är du bland människor” (Ps 45:3) och ”med ära och härlighet krönte du honom” (Ps 8:6). Människans stora fall korrumperar henne, i värsta fall intill oigenkännlighet, men förmår inte beröva henne den värdighet hon äger som Guds ikon.
Inkarnationens mysterium är en juvel som vi aldrig kan upphöra att förundras över: frivilligt gör Gud sig beroende, bräcklig och sårbar, i behov av moderlig ömhet, utarmad på kraft, tömd på himmelsk glans. Han lever skuldra mot skuldra med mänskligt lidande. Han känner hunger, törst och trötthet. Han delar människans naturliga lidelser – men förvisar varje synd från dessa lidelser. Inte genom något slags ”gudomlig automatik”, utan genom glöden i den kärlek som Anden håller brinnande i honom. En eld som ”stigmatiserar och förtär varje frestelse”, som Bobrinskoy uttrycker det.
Orden om att Jesus ”har prövats på alla sätt och varit som vi” (Heb 4:15) försäkrar att hans mänsklighet inte är abstrakt eller artificiell. I alla avseenden är det vår mänskliga natur, med alla de märken synden lämnat i den, han delar. Skillnaden är en, och avgörande för utgången: i Jesus blir fallets etsningar aldrig orsak till synd. ”Varken hunger, törst eller ångest, inte ens döden, förmådde stänga in honom i sig själv. Han förblev öppen genom den kärlek som brann som en låga inom honom”, skriver Bobrinskoy.  ”På korset sträckte han ut sina armar mot Gud medan han fortsatte att välsigna.”