Nedstigandets mysterium

 
Vad ska vi säga om den besvärande tanken på en Gud som ödmjukar sig till det yttersta? När Boris Bobrinskoy brottas med frågan om Guds kenosis konstaterar han att antingen är denna förnedring verklig i all in motsägelsefullhet – den tycks ju motsäga Gud storhet och makt – eller är allt ett spel med en oberörd Gud som betraktare. Han skriver:
När synden gör sitt intrång i världen och sprider sig, drivs Gud av sin egen kärlek – men också av sin trofasthet och rättvisa – att ”lämna” sin sublima oändlighet för att sträcka sig mot människan i hennes inferno av förbrytelser och förtvivlan. Hela mänsklighetens historia är i fortsättningen en pågående berättelse om Guds nedstigande i helvetet, ned i ödsligheten, i det karga och ofruktbara människohjärtat. Detta nedstigande i det bottenlösa svalget svarar mot magnituden i Guds kärlek.
Det är framför allt i Filipperbrevet som vi möter det upprörande begreppet kenosis, orden om att Kristus avstod från allt – ”utblottade sig” (1917) – och antog en tjänares gestalt (Fil 2:8). Kyrkofäderna talar om Guds sons trefaldiga kenosis: han blir människa, han blir gjord till synd, han dör. Dessa tre uttryck för hans nedstigande svarar mot tre platser: Betlehem, Jordan och Golgota. Vart och ett av dem inbegriper de övriga, leder till eller härleds från dem. Med Bobrinskoys ord:
I det existentiella och frälsande skeendet är dessa tre förlopp oupplösligt sammanlänkade … mysteriet med Guds Sons nedstigande kan inte fångas i en linjär kronologi där Kristi förhärligande följer på hans utblottelse. Nedstigandet och uppstigandet tränger in i varandra i varje ögonblick av Kristi såväl jordiska som himmelska liv.
Bobrinskoy rör här vid en hemlighet som gäller varje människa som anträtt vägen i Kristi efterföljd: korset och uppståndelsen kan aldrig skiljas från varandra, som om det rörde sig om en lärjungaskapets ”kronologi” där vi lämnar det förra bakom oss för det senare. Kenosis och theosis förutsätter och fördjupar varandra i en oavbruten livsprocess.