En ebb och flod av mörker

 
Paulus frapperande ord i Andra Korinthierbrevet om att Gud gjorde honom till ett med synden (2 Kor 5:21), gäckar våra teologiska systembyggen men kräver en kommentar. Bobrinskoy skriver:
Denna semitiska formulering, obehindrad av alla skolastiska teologiska distinktioner, ger uttryck för mysteriet med den Rättfärdiges nedstigande i synden, i lidandet – honom som ingen kunde överbevisa om synd (Joh 18:23).
De adamitiska frestelserna får sin upprepning när de med all kraft avlossas mot Jesus i det spektakulära ökendramat. Här synliggörs den ständiga kamp Jesus oavbrutet för i vårt ställe. En ebb och flod av mörker, vars utbrott under ögonblick trotsar livet.
Det hela framstår intill förblandning förvirrande. Satan tycks leda dansen, men i själva verket går Jesus frivilligt till korset. Han säger om sitt liv: ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig.” (Joh 10:18)
Borios Bobrinskoy påpekar med rätta att vi behöver många bilder för att göra det som utspelar sig på korset rättvisa. ”Ingen av de metaforer Bibeln använder för att beskriva återlösningen får isoleras från de övriga: Jesus bär våra synder, helar våra sjukdomar, befriar oss från bördorna.” Han skriver:
På korset når allt sitt slut, sin fullbordan: Herren regerar, denna världens furste kastas ut. Det omättliga Hades slukar Livets Herre men är oförmöget att rymma honom; inget hos Jesus hör hemma i helvetet. Ingen skugga, ingen synd finns hos honom. I all sin kraft och renhet upplyser kärlekens ljus helvetet och slukar källan till allt lidande. Låt oss inte rädas att tala om Jesu död – och hans uppståndelse – som ett offer, ty offret är en väsentlig del av Faderns och Sonens kärlek. Inte så att Fadern krävde ett offer för att vreden skulle blidkas – bilden av Faderns vrede är sekundär i Bibeln. Här handlar det snarare om det offer som består i frambärandet, i nedstigandet och uppstigandet, i sökandet efter det förlorade fåret. Det är ett konsekrationens offer, en akt som befriar den mänskliga natur som korrumperats av synden, som helar en mänsklighet sjuk i synd och skänker tröst åt människan som i sin ensamhet förirrat sig bort från källan med levande vatten.