December 2015

 
Jord är aldrig bara smuts. Marken under våra fötter är bärare av Guds andedräkt. Det heter: ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” (1 Mos 2:7)
Gud själv är ledande i kampen mot allt som föröder jorden. ”Du sänder din ande, då skapas liv.” (Ps 104:30). Tillsammans med världens alla folk kallas vi att delta i Guds befrielsekamp för den skapelse som ”ropar som i födslovåndor” (Rom 8:22).
Den kampen innebär konkretion, så som varje fastehandling är konkret, och kan handla om allt ifrån källsortering och klimatvänliga resor till valet av mat, kläder och odlandet av jorden.
 
 

 
Allt sitter i blicken. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus. Med andra ord: vi blir vad vi ser. En blick som renats ser Gud i allting. Inte för att Gud är identisk med allting, utan därför att allt skapat är delaktigt i Guds liv.
Seendet gör människan transparent. ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet, förvandlas till en och samma avbild.” (2 Kor 3:18). När ikonen – avbilden – framträder i människan, framträder människan med den skönhet hon ägde i paradiset. Hon är sin djupaste hemlighet på spåren. Jag älskar, därför är jag. Trogen sin djupaste identitet förvandlar hon nu världen.
 
 

 
När vi mister ett ikoniskt seende drivs vi till att vilja behärska världen. I samma stund börjar vi förstöra den. Världen blir ett föremål som ska mätta våra begär.
En rätt förståelse av ikonen kan här bidra med klarhet. Ikoner är inte vackra bilder som målas för att bli betraktade och beundrade som god konst. En ikon är bara meningsfull i ett sammanhang av gudstjänst och tillbedjan. Därför måste ikonmålaren – eller ”ikonskrivaren” – vara bedjare och asket.
Leonid Ouspenksy, en av alla tiders främsta ikonteologer, skriver: ”Ikonen eftersträvar aldrig att väcka känslor hos de troende. Dess uppgift är inte att uppväcka den ena eller andra känslostämningen inom oss, men att vara vägvisare för varje sinnesrörelse, liksom för förnuftet och alla andra förmågor, på vägen mot transfiguration.”
Med andra ord: ikonen är till för bön. Den tränar oss i att släppa taget om världen och oss själva, så att vi kan börja se på världen och oss själva med nya ögon, sådana vi är i Kristus. Inbjudan till att vörda en ikon, är en inbjudan till att betrakta världen genomlyst av Guds kärlek. Att få en ikonisk blick.
 

 
Återigen: det är ingen enkel sak att betrakta världen ur ett ikoniskt perspektiv. På spel står inte bara vissa idéer om hur vi tror att världen en gång uppkom. Begreppet ”skapelse” betecknar framför allt en andlig och moralisk topografi där allting befinner sig i relation till vartannat och till Gud.
Att betrakta världen som skapelse är att se på världen så som Gud såg på den när han gjorde en paus för att betrakta allt han skapat: ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.” (1 Mos 1:31)
Guds shabbat handlar inte om att Gud är trött efter sitt skaparverk så att ha måste ta en vilopaus. Den är uttrycket för den glädje Gud känner när han ser på den värld som hans kärlek har frambringat.
Den blick som ser vad Gud ser, ger sig själv åt den kärlek som verkar i allt och genom vilken allt finns till.
Detta är själva hjärtat i ett ikoniskt seende: att ge sig själv åt det man ser.
 
 

 
Det viktigaste ordet att ta fasta på i de många, ofta svårgripbara, talen hos Jesus om tidens slut: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå.” (Matt 24:35)
Det enda tillförlitliga att stå på när solen förmörkas och himlavalvet störtar samman är Jesu ord; hans person. I Kristus är den kommande tiden redan här. För den som mött honom i nutiden, och lever i honom, innebär den dunkla framtiden egentligen inget nytt.
 
 

 
Varje frestelse är en fråga: ”Älskar du mig?”
Det gäller också frestelsen att försvara sig när man blir angripen, förtalad, förorättad. Kristi tystnad är lärjungens väg.
Inte tiga genom att bita ihop men inom sig skapa en zon av tystnad, fredad från självhävdelsens röst.
 
 

 
Fastans glädje: att se på världen sådan den är, och inte sådan vi vill att den ska vara. Att förvandla världen och inte behärska världen.
En gnällig och sur asket är en motsägelse. Gnället uppstår när asketen försöker behärska sig själv istället för att låta sig förvandlas. Asketen har ännu inte gjort metanoia.
 
 

 
”Är världen ett problem? frågar Thomas Merton i en av sina mest berömda essäer. Om vi betraktar världen som något som finns utanför oss själva, något som måste förkastas för att kunna söka det ”inre” och ”andliga”, då uppstår omedelbart en konflikt mellan Gud och världen.
Merton ställer frågorna: ”Väljer vi mellan Kristus och världen som mellan två verkligheter som ligger i strid med varandra och som helt motsäger varandra? Eller väljer vi Kristus genom att välja världen sådan den verkligen är i honom, det vill säga skapad och återlöst.”
Avgudadyrkan handlar ytterst om hur vi ser på världen: istället för att se Gud i allting, ser vi oss själva i allting. Då blir världen ett problem.
 

 
Sann askes: att se allt skapat med dess ursprungliga skönhet och härlighet.
Askesen renar våra glasögon, den blick med vilken vi betraktar världen. När vi ser världen som en manifestation av Guds kärlek, och därmed som delaktig i Guds liv, kan vi omöjligen kränka den, nyttja den, reducera den till råmaterial för våra egna begär.
 
 

 
En ikon försöker inte återge världen sådan den just nu ser ut. Den vill istället hjälpa oss att se människorna och världen så som förklarade i Kristus. Ikonen återger människan och världen i deras ursprungliga skönhet. Därför, menar Pavel Florensky, är det bara helgon som kan måla ikoner. De måste ha genomgått en förvandling som kommer av att det inte längre är de som lever, utan Kristus som lever i dem (Gal 2:20).
Vägen till denna förvandling går genom fastan. Utan en rening av själens sinnen förmår vi inte se hur världens skönhet är uttryck för Guds kärlek till världen. Vi får ständiga återfall: vårt sätt att betrakta världen, och därmed leva i den, färgas av ängslighet, hybris, osäkerhet, allt sådant som driver oss att vilja behärska världen. Medan en rätt fasta väcker ömhet, vördnad och kärlek, den skänker ögon och händer som förvandlar världen.