Fastebloggen

 
Minnesdagen för Johannes Döparens martyrium är en av få särskilda fastedagar under denna del av året.
Döparen är en solitär, höljd i en ensamhet som gör honom svår att förstå. Hans inre styrka, såväl som hans sårbarhet, ligger utom räckhåll för oss. Vi möter honom i berättelserna men lär aldrig riktigt känna honom. Ändå står han, tillsammans med Guds moder, närmare Jesus än någon annan.
Kontrasten är dock stor jämfört med den andre Johannes i evangelierna som också äger en särskild närhet till Jesus. Vem vill inte likna den älskade lärjungen som lutar sig mot Jesu bröst? Men vem dras till Johannes Döparen?
Profeten bor i en ensamhet som gör honom seende. Vad han ser blir världen till liv – och honom själv till död.

 
Vi läser just nu ur Tredje Mosebok i vårt lektionarium, en hel bok med offer- och reningsföreskrifter. Är något av detta begripligt för en modern människa?
I dag är läsningen hämtad från det sextonde kapitlet, ett av de mest centrala avsnitten i hela Toran: skildringen av den stora försoningsdagen. En dag som bland judar utmärks av sträng fasta. Här finns förebilden till den kristna långfredagen, den eviga försoningsdag vars följder sträcker sig ända in i himlen.
En detalj: offer kunde endast frambäras för ouppsåtliga synder. För uppsåtliga synder hjälpte inga offer. Det påminns vi om när vi varje fredag morgon i Tidegärden ber med orden i Psaltaren 51: ”Slaktoffer vill du inte ta emot, och ger jag dig brännoffer försmår du det.”
Davids svåra synd kunde inga offer sona. Så vad återstod för honom att göra? Han ger själv svaret: ”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud.”
Offren i Gamla Testamentet är en påminnelse om Guds helighet och syndens allvar. Men också om att hjärtats omvändelse väger tyngre än alla offer.

 
Aposteln Bartolomaios, i dag firad i kyrkan i väst, hör till dem av apostlarna som inte figurerar i evangeliernas berättelser. Han finns bara med sitt namn i apostlalistorna. En gammal tradition hävdar dock att Bartolomaios är identisk med Natanael som Jesus finner under fikonträdet i Johannesevangeliets första kapitel.
Att sitta under ett fikonträd är i judisk rabbinsk tradition en bild av det ivriga studiet av Skrifterna, ett forskande där messiasförväntan ständigt är närvarande. Syftet med varje bibelstudium är att tränga innanför bokstavens skal. Vad vi möter kan överrumpla, vända upp och ner på våra föreställningar, som skedde för Natanael. Men för den som bevarar ett öppet sinne väntar snart ett igenkännande som får trons låga att lysa klarare. Kristus kommer vandrande mot oss överallt i Skrifterna. Om vi bara sitter kvar tillräckligt länge under fikonträdet
Varje apostladag är en festdag. Men när Bartolomaiosdagen i år infaller på en fastedag finns anledning att påminna om att denna dag fått ett mörkt inslag i kyrkans historia. Den blodiga så kallade Bartolomeinatten tog sin början klockan tre på morgonen den 24 augusti 1572, när en våldsam massaker mot franska protestanter drogs igång i Paris och inte slutade förrän över 30 000 människor mist livet. Av kyrkans otaliga martyrer har alltför många fallit offer för strider mellan kristna.
Det ger anledning att fasta. I synnerhet från alla former av utfall mot trossyskon i de delar av den världsvida kyrkan som är annorlunda än vår egen.

 
Din hand är en bön när du tecknar dig med korset. Vid dagens början. När du slår dig ner för att äta. Vid resans avfärd. I gudstjänstens ingång. Vid dagens slut. Under nattens kamp.
Handens rörelse från pannan till bröstet – den vertikala linjen – tillber ett stort mysterium. Guds kenosis, hans utblottelse när han blir människa. Handens rörelse från vänster till höger skuldra (eller omvänt) – den horisontella linjen – öppnar hjärtat för den Helige Ande, utgjuten över allt skapat.
Tillsammans fördriver de två rörelserna ondskans makt. Hos var och en som i tro tecknar sig med korset går aposteln Johannes ord i uppfyllelse: ”Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk.”
Liksom varje dag ger sin unika gåva i skapelsen, skänker veckans olika dagar sin särskilda gåva för vår frälsning. Fredagen ger oss korstecknet. Och kallelsen att ”gå i Jesu spår så att vi genom tålamod bär frukt i rättfärdighet och frid”, som vi bad i gårdagens vesper.
Tålamodet är inte bara en Andens frukt. Det är en verksam form av fasta.

 
Att leva med en andlig regel kan liknas vid att ha en stav stödja sig mot när man fått ett slag på höftleden. Den bilden använde vår vän Hans Johansson – salig i åminnelse – när han talade om regeln.
Det är för vår svaghet vi behöver staven. De starka behöver ingen regel. Om vi en dag når dit är det inte för att vi har växt förbi regeln, utan för att den har blivit ett med vårt hjärta. Det är Anden som gör levande, inte bokstaven.
Regeln är alltså en ordning genom vilken vi binder oss vid nåden, platsen där apostelns ord uppfylls: ”Anden stöder oss i vår svaghet.”
Den som ännu inte är redo att dagligen följa en regel skulle kunna börja med att göra det på kyrkans fastedagar. Varje onsdag och fredag är oss givna för vår svaghets skull, för att nåden skall få ett djupare fäste i våra bröst.
I kväll firar vi liturgin i Övre salen. Där finns allt.

 
Morgonsolen kisade genom de silvergrå molnen när dagens stora festgudstjänst inleddes på Nya Slottets sydsida klockan åtta i morse. Det var högtidlig avslutning på Ekumeniska Kommunitetens sommarmöte; biskop Biörn predikade och ledde oss in i mässans mysterium, och nitton personer avlade sina löften. Kommuniteten, som nu har passerat hundra medlemmar, firade samtidigt femtonårsjubileum; det lyste mot oss från tårtorna i den efterföljande brunchen: ”EKiBS 15 år”.
I dag infaller också Gudsmodersfastans sista dag, den mest okända av årets fasteperioder, en ortodox särtradition. Det kan tyckas egendomligt att vi har stor fest samtidigt som en fasta når sin kulmen, men i kyrkans heliga år är varje söndag en påskdag – även under fastetiderna. Vi har valt att ha med denna Mariafasta med dess efterföljande fest – Gudsmoderns avsomnande – i vår kalender av ekumeniska skäl, men också för att den kastar ljus över den avgörande roll Maria har i frälsningshistorien. ”Salig är du”, utbrast hennes släkting, Elisabet, när Anden uppfyllde henne.
Maria, Guds och Jesu moder, förkroppsligar en Ordets spiritualitet. Så som hon blev ”havande genom örat”, som kyrkofäderna uttrycker det, blir också vi havande i den Helige Ande när vi tar emot Guds ord i tro. Det uppmärksamma lyssnandet till Ordet, den bedjande läsningen av Bibeln, är pulsen i vår kommunitet.
Och vem blir inte salig när predikanten är en pärldykare i Skrifternas bråddjup!

 
I dag är det fest i Bjärka-Säby! Ekumeniska Kommuniteten och många av dess vänner är samlade på Nya Slottet till årsmöte och kapiteldag. I morgon klockan 8.00 firar vi festmässa med löftesavläggelse och löftesförnyelse tillsammans med våra visitatorer, biskop Biörn Fjärstedt och pastor Sten-Gunnar Hedin.
I eftermiddag presenteras och öppnas vår nya hemsida i samband med kapitelsamlingen. Därmed får nu fler möjlighet att ta del av det som sker i Bjärka-Säby och bättre lära känna kommuniteten. Genom hemsidan blir lektionariet – vår ordning för bibelläsning – tillgängligt, liksom månadsbrevet och de synaxarier – helgonberättelser – som bland annat är en del av onsdagarnas liturgi i Övre salen. Kalendariet ger en översikt över aktuellla gudstjänster och händelser. På hemsidan finns också möjlighet att ladda ner hela vår ekumeniska kalender som pdf.
Här kan du även följa den fasteblogg där jag kommer att skriva under kyrkans alla fastedagar. Dessa är inte få till antalet – kyrkan är generös med att ge oss dagar och tider för vår fördjupning! De ordinarie fastedagarna är sedan den unga kyrkans tid onsdagar och fredagar (förutom i påskveckan och pingstveckan). De stora fastetiderna under året är fyra till antalet: Påskfastan, eller Stora fastan, julfastan, som också kallas adventsfastan eller lilla fastan, apostlafastan, som infaller under tiden mellan pingst och Petri och Pauli festdag den 29 juni, samt den fastetid som vi just nu befinner oss mitt inne i: Gudsmodersfastan. Den utgör förberedelser för en av årets viktigaste Mariafester, Gudsmoderns avsomnande som firas den 15 augusti varje år. Sammantaget innebär det att mer än häften av årets dagar är fastedagar. Alla dessa dagar som på ett särskilt sätt vittnar om Guds tålamod med oss människor.
Varför just en fasteblogg? Fastan är i kyrkans och den troendes liv ett uttryck för vårt sökande efter ett odelat hjärta. Genom att fasta – vilket kan ske på många sätt – tar vi vår kristna kallelse på allvar. Vi bjuder “destruktionsdriftens alla smådrabanter”, som Dag Hammarskjöld kallade dem, motstånd. Vi söker ett större mått av inre samling och lyhörd. Allt för att kunna leva i Guds närvaro i vår vardagsverklighet, och låta våra liv formas av den närvaron. I fastebloggen är min avsikt att ur kyrkans rika tradition hämta inspiration, motivation, och vägledning för ett liv i Kristi efterföljd.
Fastebloggen finns på vår hemsida som en påminnelse: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun. (Matt 4:4). Några dagar kan vår fasta helt enkelt bestå i att vi idisslar ett ord från Gud till dess sötman börjar tränga fram.