Hjärtats förkrosselse

 
Vi läser just nu ur Tredje Mosebok i vårt lektionarium, en hel bok med offer- och reningsföreskrifter. Är något av detta begripligt för en modern människa?
I dag är läsningen hämtad från det sextonde kapitlet, ett av de mest centrala avsnitten i hela Toran: skildringen av den stora försoningsdagen. En dag som bland judar utmärks av sträng fasta. Här finns förebilden till den kristna långfredagen, den eviga försoningsdag vars följder sträcker sig ända in i himlen.
En detalj: offer kunde endast frambäras för ouppsåtliga synder. För uppsåtliga synder hjälpte inga offer. Det påminns vi om när vi varje fredag morgon i Tidegärden ber med orden i Psaltaren 51: ”Slaktoffer vill du inte ta emot, och ger jag dig brännoffer försmår du det.”
Davids svåra synd kunde inga offer sona. Så vad återstod för honom att göra? Han ger själv svaret: ”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud.”
Offren i Gamla Testamentet är en påminnelse om Guds helighet och syndens allvar. Men också om att hjärtats omvändelse väger tyngre än alla offer.