Det lilla ordet ”alla” är det stora ordet i Apostlagärningarnas berättelse om pingsten. ”Alla fylldes av helig Ande.” “Det ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött.” ”Med en och samma Ande har vi alla döpts”, skriver Paulus, och ”alla har vi fått en och samma Ande att dricka.” I kyrkan finns inget exklusivt stånd av andebärare, karismatiker utvalda att äga Andens gåvor mer än andra. Alla omfattas av samma löfte.
Men Andens gåva är på samma gång en mångfaldens gåva. Tungor av eld ”fördelade sig” på var och en. Det är betecknande hur mångfalden av språk inte utplånas på pingstdagen, men denna mångfald är inte längre orsak till splittring. Pingsten befriar från stereotyper, från likriktning, från den politiska korrekthetens tyranni.
När vi utifrån våra egna agendor försöker konstruera enhet och samförstånd hamnar vi oftast i likriktning och konformitet. Men helandet av babelssåret, pingstens episka händelse, sker när den andres annanhet inte längre är ett hot men en gåva.
Vad är alltså tecknet på vi att vi varit med om en personlig pingst? Att vi talar i tungor? Nej. Tecknet är att vi ser på varandra utan åtrå, avund och förakt; att vi ser i varandra – i varje människa – en ikon av den uppståndne Kristus.
Det är inte utan skäl som Nya testamentet framhåller nödvändigheten av att pröva allt – inte minst anspråket att tala i Guds namn. Men lika starkt ingjuts hos de troende en sund och grundad självkänsla: Våga lita på att Gud finns hos dig och talar till dig! Låt dig inte skrämmas till tystnad och underdånighet av självutnämnda andliga lärare som vill ta Guds plats i ditt liv. Det är mot just den bakgrunden Johannes skriver i sitt första brev: ”Ni behöver ingen lärare. Ty hans smörjelse undervisar er om allt.” (1 Joh 2:27)
När vågade vi följa Andens röst senast? Ta ett initiativ till förändring? Men borde vi inte processa frågan i styrelsen först? Göra ett utskick till ledningsgruppen? Fråga biskopen? De äldste?
Låt oss säga som det är: om den helige Antonios, Franciskus av Assisi, Birgitta av Vadstena, Matta al-Miskin, Eva Spångberg – för att nu bara nämna några – skulle ha inväntat ett styrelsebeslut innan de följde Andens maning och gick en annan väg en den där många går, då skulle många av de initiativ som förnyat Kristi kyrka genom historien aldrig blivit tagna. Guds rike utbreds i världen när människor vågar lyssna till den helige Ande och följa – ibland utan att rådfråga en enda människa! Det finns ögonblick när en människa måste säga med Paulus: ”Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds.” (Gal 1:15)
I den märkliga berättelsen på pingstnovenans sjätte dag om hur Guds Ande kommer över de sjuttio som är utvalda att dela ledarskapets börda med Mose, finns två som inte anslutit sig till de övriga. Eldad och Medad. De profeterar utanför boxen. När Anden även kommer över dem vill den ängslige Josua skicka någon att hejda dem. Det är då Mose fäller de bevingade orden: ”Blir du kränkt på mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter!” (4 Mos 11:29) En liknande historia utspelar sig i evangelierna när lärjungarna lämnar in en anmälan till Jesus om någon som botar sjuka trots att han saknar legitimation: ”Vi försökte hindra honom, eftersom han inte hör till oss”. Varpå Jesus fäller orden: ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” (Mark 9:38-40)
Allt liv med den helige Ande är ett äventyr. Risken att gå för långt kommer alltid att finnas. Men någon gång måste vi ta den risken.
Tiden mellan Kristi himmelsfärd och pingst belyser som ingen annan period under året förhållandet mellan bön och helig Ande. Efter att Jesus på Olivberget lämnat lärjungarna och farit upp till himlen skildrar Apostlagärningarna hur de, på Jesu uppmaning, ”höll ihop under ständig bön” i väntan på den utlovade Hjälparen. Den uthålliga och unisona bönen i övre salen har inspirerat kyrkan till den så kallade novena, en niodagars bön inför pingsten, som kristna praktiserar under denna period.
Men visste lärjungarna hur de skulle be? Och vad de skulle be om? Kan vi ens vara säkra på att de alltid ville be under dessa nio dagar? I en av Nya testamentets viktigaste vägledningar om bön sätter Paulus ord på en erfarenhet som alla som försökt be kan känna igen: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara.” (Rom 8:26a) Underförstått: Vi är inte helt säkra på att det är någon större idé att vi ber.
Pingstdagen blir katalysator för ett nytt sätt att be. Här föds den kristna bönen: ”Anden vädjar för oss med rop utan ord.” (Rom 8:26b) Vad som i kyrkans tradition kallas ”hjärtats bön”, eller bön i Anden, är den bön som den helige Ande ber i en människa. Nu är bön inte längre något vi gör, det är något Gud gör. Men vi måste ge vår tillåtelse.
Därför är inte berättelsen om lärjungarnas tålmodiga bön inför pingsten överspelad. Det fortsätter att vara svårt att få till detta med bön. Och vi är bra på att tänka ut synnerligen viktiga skäl för att inte be. Men vi kommer inte undan. Anden är alltid närvarande, närmare än en kyss, och vädjar oavbrutet om tillåtelse att få be i oss.
Vi står på tröskeln till Kristi himmelsfärds dag, en fest som fått en alltmer undanskymd plats i kyrkan, vilket gör att vi ibland har ganska absurda föreställningar vad den rör sig om. Vilka bilder gör vi oss när vi hör orden i Lukasevangeliet om att Jesus ”fördes upp till himlen”?
Himmelsfärdens budskap är inte att Jesus förvinner ut i universum, bortom månen, mars och de andra planeterna, utan att han träder in i Faderns härlighet, en härlighet som en dag ska ”uppfylla hela jorden” (4 Mos 14:21).
Det var detta perspektiv som fick de tidiga kristna att uppfatta Himmelsfärden, inte som en stängd dörr – som om Jesus nu tagits ifrån dem – utan som en öppnad port, som gjorde det möjligt för evigheten och tiden att mötas i en glödande, längtansfylld omfamning. Det var en händelse som gav riktning åt kyrkans och den kristnes liv, som fick dem att söka det fördolda livet med Kristus hos Gud. När den unga kyrkan i sin gudstjänst riktade sig mot öster – ad Orientem – var det för att man förväntade sig att Kristus skulle komma tillbaka från öster, oriens på latin. Härifrån kommer vårt svenska ord ”orientering”.
Himmelsfärden är en kallelse att låta Guds närvaro ge livet riktning, så att vi kan orientera oss bland tillvarons alla röster och blindskär.
En broder frågade Abba Esaias: ”Vad bör den som lever i stillhet göra?”
Han svarade: ”Den som lever i stillhet bör ägna sig åt tre saker: att ständigt frukta Gud, att åkalla honom med uthållighet och att inte låta hjärtat släppa tanken på Gud.”
Endast ett är nödvändigt, upprepar Jesus gång på gång: att ”ni blir kvar i min kärlek”, som vi hörde honom säga i den gångna söndagens evangelium.
Genom sin receptivitet är lärjungen Johannes ett tecken. Såsom Jesus vilar vid Faderns hjärta, vilar lärjungen vid Jesu bröst. Påsktidens läsning av Johannesevangeliet förbereder oss för pingsten. När Anden sänds är det för att dra oss in i den vila som inte bara ger mättnad för vår egen själ – den fyller oss med Guds medkänsla för världen.
Kärlekens stora kretslopp inom Treenigheten innebär att den som driven av Anden drar sig undan människorna för att dela det fördolda livet med Kristus hos Gud, finner sig själv förenad med alla.
Under några dagar i London vandrar jag i gryningen genom Hyde Park till anrika kyrkan Brompton Oratory, vägg i vägg med Albert & Victoria museum, där dagens första mässa firas klockan sju i ett av sidokapellen.
Utanför kyrkan står en staty av John Henry Newman, starkt förknippad med den reformrörelse på 1800-talet som hade ett centrum här. Newman, som var född 1801, gjorde i 15-årsåldern en tidig omvändelseerfarenhet och kom då, attraherad av kalvinismens tankeskärpa, att räkna sig som evangelikal. Redan under sina studieår distanserade han sig dock från denna tradition. Den protestantiska betoningen av den religiösa känslan och ”rättfärdiggörelsen genom tron allena” var, menade han, en trojansk häst som öppnade dörren för individualism och ett oberoende av kyrkan.
Hos John Henry Newman växte insikten om behovet av kyrkan. Han behövde den inte minst som medicin mot egna tvivel. Efter att 1824 ha ordinerats till präst i den Anglikanska kyrkan blev han snart en av förgrundsgestalterna i den framväxande Oxfordrörelsen inom denna kyrka. En rörelse som betonade kontinuiteten med den odelade kyrkans tid.
Överallt dit han kom samlades människor för att lyssna till Newman. Han var en begåvad predikant och skribent, och berörde genom sin djupa fromhet. Samtidigt växte en tvekan hos honom. Newman sökte länge gå en medelväg; han framhöll att katolicitetens lackmustest i en kyrka består i troheten mot arvet från den odelade kyrkan och dess fäder, och att det därför var möjligt att betrakta den engelska kyrkan som ”katolsk” i ordets verkliga mening. En hållning som kritiserades av dem som menade att det riskerade att underkänna reformationen. I sin ungdom hade Newman betraktat den katolska kyrkan som ”den stora skökan”, men nu drogs han alltmer till gemenskapen med sina trossyskon som höll kyrkofäder och martyrer högt. Efter att 1843 ha lämnat sina uppdrag drog han sig tillbaka för en längre tid av bön och eftertanke. I avskildheten mognade det beslut som ledde till att han två år senare upptogs i den katolska kyrkan.
Samtidigt som reaktionerna på hans uppbrott blev starka i England, kom han snart att bli medveten om att den katolska kyrka han konverterat till var allt annat än okomplicerad. Newman stod främmande för den reaktionära riktning Rom rörde sig i vid denna tid, han protesterade mot Första Vatikankonciliet och dogmen om påvens ofelbarhet. Inom den kyrka han nu tillhörde betraktade många honom som kvasiliberal, alltför öppen för sin samtid. Även om påven Leo XIII utnämnde honom till kardinal 1879, skulle det dröja hundra år, till det Andra Vatikankonciliet vars andlige fader många betraktar honom som, innan den hållning han representerade på allvar fick gehör.
John Henry Newman fick gång på gång under livet anledning att stava på en berömd dikt av Kipling: Triumph and disaster… treat those two imposters just the same. (I svensk översättning av Karl Asplund 1943: “Nederlag och seger du kan glömma som två bedragare av samma ull”). Själv betonade han ständigt att det enda verkligt viktiga är att vi tjänar andra genom det sätt på vilket vi lever. Då kommer även våra motgångar att främja Guds syften. När han 2019 helgonförklarades citerade påve Franciskus i mässan några rader ur en hymn av John Henry Newman, ord som sammanfattar en livshållning full av förtröstan även när tunga moln skymmer sikten:
Lead, kindly light, amid the encircling gloom, lead thou me on.
I övergången mellan 1960- och 70-talet sökte sig den unge prästen Pierre-Marie Delfieux för en tid till den nordafrikanska öknen. Efter att en period ha delat livet med en liten gemenskap av “Jesu små bröder” i Charles de Focaulds anda, drog han ensam ut i öknen. Under ett års tid levde han i ett eremitage som han byggt med egna händer, där Bibeln och sakramentet var hans enda sällskap. Under denna eremittid mognade långsamt kallelsen att ”i hjärtat av staden leva i Guds hjärta”. Det blev upprinnelsen till den första Jerusalemkommuniteten, grundad mitt i det sjudande Paris, på andra sidan floden Seine i förhållande till katedralen Notre Dame.
I den gamla kyrkan S:t Gervais, som Paris ärkebiskop kardinal Marty anförtrodde åt Pierre-Marie Delfieux och den kommunitet han grundade, rullar munkar och nunnor flera gånger om dagen ut sin bönematta mitt i den brusande storstaden. Varje tidebön inleds med en längre stunds tyst bön, vanligen en halvtimme, då bröderna och systrarna böjer knä på golvet framför altaret och övriga som deltar sitter bakom dem på enkla pallar i kyrkan.
Varje liturgi har en tydlig pneumatologisk riktning: den inleds med en åkallan till den helige Ande, antingen från den östliga eller den västliga traditionen. Den liturgiska sången är tydligt influerad av den musik som skapats av dominikanen André Gouze, med omisskännlig inspiration från bysantinsk tradition. Utöver själva liturgin är den östliga traditionen påtagligt närvarande i vördnaden av ikonerna, det rikliga bruket av rökelse och prostrationerna.
När jag den gångna söndagen deltog i dagens första tidebön i S:t Gervais, en lovsång till den Uppståndne, anade jag varför så många vittnat om hur den egna bönen fått nytt liv i mötet med denna bedjande gemenskap. Här finns en stilla uppmärksamhet och koncentration som drar in mot Guds hjärta. Som en kvinna berättar: ”När jag deltog i kommunitetens gudstjänster slogs jag av med vilken lätthet jag här kunde söka Guds närvaro, mitt i storstadens jäkt.”
I dag finns Jerusalemkommuniteten inte bara i Paris, men i ett antal europeiska storstäder, liksom i Montreal i Kanada. Förutom bröder och systrar som lever ett monastiskt liv i staden, har kommuniteten lekmannagrenar som i vardagen anknyter till deras spiritualitet.
På frågan ”varför Jerusalem?” svarar broder Pierre-Marie Delfieux i kommunitens regel:
Genom att Jerusalem är en stad given av Gud till människor och byggd av människor för Gud, är det den främsta av alla städer. Och eftersom vår kallelse är att leva i staden, är vi Jerusalems munkar och nunnor. Sök därför en hjärtats gemenskap med alla Abrahams barn, judar som muslimer, som likt oss tillber den ende Guden och för vilka Jerusalem också är en helig stad.
I dag läser vi ur Johannesevangeliets sjätte kapitel:
Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ger er.
När mässan firas, och Människosonen skänker oss sin föda, möts vi av en uppmaning när brödet och vinet har dukats på altaret:
Låt oss be att Gud tar emot vårt och hela kyrkans offer.
Varpå vi svarar:
Honom till ära och världen till frälsningen.
Eukaristin är på samma gång gåva och kallelse. En handling genom vilken vi tar emot Kristus, vår föda, och i det mottagandet säger ja till att låta våra liv bli en förlängning av hans liv. Ett kärlekens offer som mättar världen med liv.
Liturgin låter oss sätta ord på denna livskallelse: att leva, inte för oss själva, att förbli i kärleken, även när det för en tid är smärtsamt, i vissheten om att varje beslut och handling som är en delaktighet i Kristi offer bär på fröet till uppståndelsens glädje.
I sin predikan i Kiev den gångna söndagen reflekterar ärkebiskopen i den grekisk-katolska kyrkan i Ukraina, Sviatoslav Shevchuk, över de renhjärtade som ser Gud. När vi värjer oss inför krigets grymhet, är ord som dessa uppfordrande och lämnar ett djupt intryck:
Att vara renhjärtad är att se Guds närvaro i det egna hjärtat; att växa in i ett rent förhållande till honom, inte ett själviskt där jag använder Gud för att uppnå mina egna mål eller tillfredsställa mina egna begär och lidelser. Att se Gud i sitt hjärta är att dela hans uppståndelse. Herren Gud ger människan uppståndelsens gåva i dopets sakrament. Fullheten av Guds närvaro framträder i vår relation till Gud och vår nästa. Må Herren Gud visa sitt ansikte i Ukraina. Må han välsigna Ukraina genom renhjärtade människor, som även mitt i krigets brutala förhållanden bevarar ett rent hjärta. Människor, som när de ser in i Guds ansikte, därefter förmår se hans avbild i varje människa och tjäna den Gud som är närvarande i den andre. Sådana människor är redan saliga, de gläder sig i sitt hjärtas renhet och ser Gud.
(Sammanfattningen av ärkebiskop Shevchuks predikan efter en översättning till engelska av biskop Erik Varden.)
