Två bedragare av samma ull

Under några dagar i London vandrar jag i gryningen genom Hyde Park till anrika kyrkan Brompton Oratory, vägg i vägg med Albert & Victoria museum, där dagens första mässa firas klockan sju i ett av sidokapellen. 

Utanför kyrkan står en staty av John Henry Newman, starkt förknippad med den reformrörelse på 1800-talet som hade ett centrum här. Newman, som var född 1801, gjorde i 15-årsåldern en tidig omvändelseerfarenhet och kom då, attraherad av kalvinismens tankeskärpa, att räkna sig som evangelikal. Redan under sina studieår distanserade han sig dock från denna tradition. Den protestantiska betoningen av den religiösa känslan och ”rättfärdiggörelsen genom tron allena” var, menade han, en trojansk häst som öppnade dörren för individualism och ett oberoende av kyrkan. 

Hos John Henry Newman växte insikten om behovet av kyrkan. Han behövde den inte minst som medicin mot egna tvivel. Efter att 1824 ha ordinerats till präst i den Anglikanska kyrkan blev han snart en av förgrundsgestalterna i den framväxande Oxfordrörelsen inom denna kyrka. En rörelse som betonade kontinuiteten med den odelade kyrkans tid. 

Överallt dit han kom samlades människor för att lyssna till Newman. Han var en begåvad predikant och skribent, och berörde genom sin djupa fromhet. Samtidigt växte en tvekan hos honom. Newman sökte länge gå en medelväg; han framhöll att katolicitetens lackmustest i en kyrka består i troheten mot arvet från den odelade kyrkan och dess fäder, och att det därför var möjligt att betrakta den engelska kyrkan som ”katolsk” i ordets verkliga mening. En hållning som kritiserades av dem som menade att det riskerade att underkänna reformationen. I sin ungdom hade Newman betraktat den katolska kyrkan som ”den stora skökan”, men nu drogs han alltmer till gemenskapen med sina trossyskon som höll kyrkofäder och martyrer högt. Efter att 1843 ha lämnat sina uppdrag drog han sig tillbaka för en längre tid av bön och eftertanke. I avskildheten mognade det beslut som ledde till att han två år senare upptogs i den katolska kyrkan.

Samtidigt som reaktionerna på hans uppbrott blev starka i England, kom han snart att bli medveten om att den katolska kyrka han konverterat till var allt annat än okomplicerad. Newman stod främmande för den reaktionära riktning Rom rörde sig i vid denna tid, han protesterade mot Första Vatikankonciliet och dogmen om påvens ofelbarhet. Inom den kyrka han nu tillhörde betraktade många honom som kvasiliberal, alltför öppen för sin samtid. Även om påven Leo XIII utnämnde honom till kardinal 1879, skulle det dröja hundra år, till det Andra Vatikankonciliet vars andlige fader många betraktar honom som, innan den hållning han representerade på allvar fick gehör. 

John Henry Newman fick gång på gång under livet anledning att stava på en berömd dikt av Kipling: Triumph and disaster… treat those two imposters just the same. (I svensk översättning av Karl Asplund 1943: “Nederlag och seger du kan glömma som två bedragare av samma ull”). Själv betonade han ständigt att det enda verkligt viktiga är att vi tjänar andra genom det sätt på vilket vi lever. Då kommer även våra motgångar att främja Guds syften. När han 2019 helgonförklarades citerade påve Franciskus i mässan några rader ur en hymn av John Henry Newman, ord som sammanfattar en livshållning full av förtröstan även när tunga moln skymmer sikten: 

Lead, kindly light, amid the encircling gloom, lead thou me on.