Pingstens episka tecken

Det lilla ordet ”alla” är det stora ordet i Apostlagärningarnas berättelse om pingsten. ”Alla fylldes av helig Ande.” “Det ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött.” ”Med en och samma Ande har vi alla döpts”, skriver Paulus, och ”alla har vi fått en och samma Ande att dricka.” I kyrkan finns inget exklusivt stånd av andebärare, karismatiker utvalda att äga Andens gåvor mer än andra. Alla omfattas av samma löfte.

Men Andens gåva är på samma gång en mångfaldens gåva. Tungor av eld ”fördelade sig” på var och en. Det är betecknande hur mångfalden av språk inte utplånas på pingstdagen, men denna mångfald är inte längre orsak till splittring. Pingsten befriar från stereotyper, från likriktning, från den politiska korrekthetens tyranni.

När vi utifrån våra egna agendor försöker konstruera enhet och samförstånd hamnar vi oftast i likriktning och konformitet. Men helandet av babelssåret, pingstens episka händelse, sker när den andres annanhet inte längre är ett hot men en gåva.

Vad är alltså tecknet på vi att vi varit med om en personlig pingst? Att vi talar i tungor? Nej. Tecknet är att vi ser på varandra utan åtrå, avund och förakt; att vi ser i varandra – i varje människa – en ikon av den uppståndne Kristus.