Ad Orientem

Vi står på tröskeln till Kristi himmelsfärds dag, en fest som fått en alltmer undanskymd plats i kyrkan, vilket gör att vi ibland har ganska absurda föreställningar vad den rör sig om. Vilka bilder gör vi oss när vi hör orden i Lukasevangeliet om att Jesus ”fördes upp till himlen”? 

Himmelsfärdens budskap är inte att Jesus förvinner ut i universum, bortom månen, mars och de andra planeterna, utan att han träder in i Faderns härlighet, en härlighet som en dag ska ”uppfylla hela jorden” (4 Mos 14:21).

Det var detta perspektiv som fick de tidiga kristna att uppfatta Himmelsfärden, inte som en stängd dörr – som om Jesus nu tagits ifrån dem – utan som en öppnad port, som gjorde det möjligt för evigheten och tiden att mötas i en glödande, längtansfylld omfamning. Det var en händelse som gav riktning åt kyrkans och den kristnes liv, som fick dem att söka det fördolda livet med Kristus hos Gud. När den unga kyrkan i sin gudstjänst riktade sig mot öster – ad Orientem – var det för att man förväntade sig att Kristus skulle komma tillbaka från öster, oriens på latin. Härifrån kommer vårt svenska ord ”orientering”.

Himmelsfärden är en kallelse att låta Guds närvaro ge livet riktning, så att vi kan orientera oss bland tillvarons alla röster och blindskär.