Ett orubbligt inre

Besläktat med grekiskans hesychia är det latinska talesättet argumentum ex silentio, som anspelar på hur tystnaden i sig är ett kraftfullt språk. Argument utan ord, inneslutna i en tystnad som vittnar om oförvitlig integritet, kan få de mest självsäkra postulat att krackelera. Som Jesu tystnad inför Pilatus. 

Men det är en ‘argumentation’ som tar tid att lära eftersom det handlar om mer än att tiga. Tystnad talar bara genom den som först löst in ordens mening och sanning i sitt eget liv. När det skett “ger stillheten ett orubbligt inre”, som en abba i öknen uttrycker det, och tillägger i ett råd till sin lärjunge: ”Ja, broder, förvärva stillhet och tänk på döden.”

Bland ökenfäderna är stillheten ”ögonens, hörselns och tungans tygel”. En väg till seende, lyhördhet och återhållsamhet i tal, med andra ord. Talade gjorde fäderna först när de kände en inre visshet, och de svarade bara när de märkte att frågorna var uttryck för ett uppriktigt sökande. De undvek helt att delta i teologiska dispyter, medvetna om polemikens faror. Av det skälet ger Isak Syriern rådet: Läs inte böcker som framhåller skillnader mellan kristna.

Tystnad kan givetvis missbrukas – den kan vara förtryckande och alienerande – men den tystnad vi talar om här är den som granskar och modifierar det som sägs på ett sätt som får något att ’bli sagt’. En tystnad som omvandlar förhållandet mellan vad vi säger, vad vi tänker och vad vi tror att vi säger, tvingar fram en större klarhet och ärlighet. Även det skrivna ordet behöver denna tystnad, ett utrymme i texten för vad som inte sägs. Om marginalen är obefintlig, eller rentav frånvarande, riskerar texten att mista sin förmåga att tala.

För att ett argumentum ex silentio ska vara trovärdigt och övertygande behöver det ha sin rot i den stillhet som ger “ett orubbligt inre”. Som moder Teresa av Calcutta uttryckte det: 

Våra ord är överflödiga om de inte kommer inifrån.

Nilos av Ankara kommenterar vid ett tillfälle de “vars undervisning enbart är lånad”, och därför saknar fäste i det egna livet. Han skriver:

De försöker undervisa vad de hört andra tala om, men själva missförstått. Eftersom de inte talar ur egen erfarenhet förmår de inte fullfölja den uppgift de åtagit sig. Halvvägs in i sitt tal blir de upptäckta med att motsäga sig själva, och tvingas erkänna sin okunnighet.