Gemenskapens auktoritet

I den ’pneumatiska ecklesiologi’ – en kyrka under den helige Andes ledning – som Nicholas Afanasiev utvecklar i den bok som Rowan Williams beskriver som ”en hälsosam chock för den som tänker i konventionella banor i dessa ämnen”, framträder en förståelse av auktoritet lika självklar som utmanande. Här ifrågasätts den syn på makt som trängt långt in i kyrkan under historiens gång. 

Idén om ’teokrati’ är en av mänsklighetens mest grandiosa drömmar, en illusion som är ytterst svår att övervinna eftersom den väver samman ’både natt och dag, både ljus och mörker’.

När Afanasiev här alluderar på några ord ur den ryske poeten Mikhail Lermontovs (1814–1841) dikt Demonen, är det för att visa hur idén om teokrati, när den tränger in i kyrkan, förvanskar innebörden av orden ”Låt ditt rike komma” i Herren bön. 

Med dessa ord välkomnade de kristna sin Herre när de i eukaristin väntade på hans ankomst i härlighet, den dag när Gud ska bli ’allt överallt’. I en teokratisk ordning föreställer man sig att riket redan kommit i den förutvarande tidsåldern. Guds rike sammanblandas med kejsarens rike.

Den spik Afanasiev slår på genom hela sin bok – alla döpta utgör ett heligt prästerskap, och utöver det kan inga kalla sig präster i exklusiv mening – innebär en syn på ledarskap som sällan formuleras numera: Gemenskapen utgör den högsta auktoriteten i kyrkan. Egentligen fullt logiskt eftersom kyrkan – med Torsten Kälvemarks ord – bara har en ledare, den helige Ande som manifesterar sitt ledarskap i och genom den eukaristiska församlingen där alla efter pingsten är andebärare (’pneumatiker’). 

Därför är kyrkans herdar inte ’Kristi ställföreträdare’ på jorden, med mandat att utöva gudomlig auktoritet. ”Gud har inte delegerat sin makt till någon men ställt alla under Kristus”, skriver Afanasiev. Kyrkan är därför inte en gemenskap där några styr och andra blir styrda över. För Afanasiev är det en viktig poäng att biskopsvigningen i östkyrkan, som han beskriver som ’en karismatisk akt’, aldrig kom att inbegripa smörjelse med olja.

I ordinationen av biskopar bad man om de karismatiska gåvor herdarna behöver för sin tjänst. Men man bad inte om att gudomlig auktoritet skulle överföras till kyrkan. Om kyrkans herdar ägde sådan makt skulle de inte längre vara en del av Guds hjord, utan stå över denna. Det kyrkliga ledarskapet kan inte vara ersättare för den ende Herden, för ingen kan ersätta Kristus. De är inte hans ställföreträdare i kyrkan, endast Kristus är den smorde.

Afanasievs kritik av klerikal maktutövning blir så mycket svårare att värja sig mot eftersom den inte kommer från en anabaptist, någon som förkastar varje tanke på en episkopal ordning överhuvudtaget, utan från en teolog som befinner sig i mittfåran av den ortodoxa kyrkans tradition. Han är klar över hur farlig, och subtil, maktens frestelse är. Men hur menar han då att de som är ordinerade att leda kyrkan, biskoparna och herdarna, ska utöva sitt ämbete? Kan man ändå i någon mening tala om en nödvändig auktoritet i kyrkan? 

Afanasiev svarar att de som har denna tjänst självklart representerar en auktoritet, utan den skulle de inte kunna utföra sin uppgift och de skulle få rätt som säger att Anden bara skapar anarki. Men hans poäng är att ”den kyrkliga auktoriteten måste utövas i överenstämmelse med kyrkans natur och inte i konflikt med den”. Därför kan den inte vara grundad på en juridisk princip. En makt som är grundad på lagen har inget behov av Andens gåvor. 

Och vad är då ’kyrkans natur’? Svaret är självklart för denne ortodoxe teolog. Eftersom ’Gud är kärlek’ måste detsamma gälla Kristi kropp. ”Kyrkan är kärlek och känner bara kärlekens makt”, skriver Afanasiev. Det är bara i förhållande till sin kärlek som någon äger auktoritet i verklig mening: 

Den ’kenotiska’ kärleken är grunden för all kyrklig tjänst. … Gud ger inte herdarna maktens nådegåva utan kärlekens. Biskoparna som utövar tjänsten att leda är bärare av kärlekens makt.

För varje tjänst i kyrkan, i synnerhet biskopens, gäller med andra ord att efterlikna Kristi utgivande kärlek. Han som kom, inte för att bli tjänad utan för att tjäna. Kärleken, säger Nicholas Afanasiev, är en ’makt’ som inte skapar överordnade och underordnade, den provocerar inte fram splittring utan förenar alla i kärlek. Den är pingstens främsta frukt, tecknet på ’den helige Andes kyrka’. Med Paulus ord i Romarbrevet: ”Guds kärlek har utgjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande” (5:5).