”Bryt lejonets käkar”

Gud, krossa tänderna i deras mun,
bryt lejonens käkar, Herre!
(Ps 58:7)

Psalmernas röster tillhör inte folk som klagar över trivialiteter, att saker och ting inte går deras väg. Ropen efter hämnd handlar inte heller om mindre eller större konflikter som skulle kunna lösas med ett vidare mått av vishet och generositet. De som ber ropar ut sitt lidande på grund av förövarnas hybris. De konfronterar Gud med ondskans mysterium, med den motsägelse det är att människor som begår förfärande handlingar finns i en värld som tillhör Gud. De kämpar med Gud mot Gud för rättvisans skull – och genom sin kamp håller de frågan om Gud öppen. Fiendepsalmerna räddar våldets offer från att bli apatiska i förstummande lidanden.

Det är inte dessa psalmer som är provocerande; det är människorna och deras värld som är upprörande. Men också en teologi som marginaliserar eller förandligar människors dagliga lidande. Psalmerna blottar den potential för våld som finns i varje mänsklig gemenskap. Med sina chockerande ord och bilder visar de hur provocerande en sådan värld är i ljuset av talet om en god Gud. De konfronterar Gud med sin upprördhet.

Därför behöver vi dessa psalmer. Deras rop kan vara en väg från det gamla till det nya, från en våldsam värld till ett samhälle fritt från våld.