Den monastiska genialiteten
Medan många kloster i dag är relativt små, och kallelserna till traditionellt klosterliv knappa, är det allt fler som dras till en monastisk spiritualitet. Tillströmningen av lekmän som blir vad som i katolsk tradition kallas oblater (inte att förväxla med nattvardsbrödet som i protestantisk tradition kallas oblat!), ökar oavbrutet. Kanske mest påtagligt i USA, men också i länder som Frankrike och England.
En oblat – det latinska ordet anspelar på överlåtelse – är en person som inte lever ett monastiskt liv, men som avger löften att följa vissa praktiker utmärkande för en monastisk spiritualitet. Det kan handla om att dagligen be Psaltaren, att inmuta tid för stillhet och kontemplativ bön (och därmed avgränsa sina sociala aktiviteter), att regelbundet göra en reträtt, att ägna tid åt lectio divina eller att praktisera gästfrihet i någon form. I de äldre klostertraditionerna kallas dessa lekmannakommuniteter ibland för en ”tredje orden” eller som hos karmeliterna en ”sekularorden”. Innebörden är att man i sitt sekulära liv i samhället överlåter sig åt den andliga disciplin som kalibrerats inom den orden eller det kloster man relaterar till. Genom en bestämt levnadform – inte primärt genom studier – utforskar man en monastisk spiritualitet.
Genialiteten i den monastiska spiritualiteten ligger i jämvikten. De tidiga klosterreglerna eftersträvar en väl avvägd balans mellan bön och arbete, liksom mellan livet i gemenskap och tiden för avskildhet. I ett kloster ber, lever och arbetar man tillsammans, men man tillbringar också avsevärd tid i ensamhet. Allt syftar till att bevara en inre resonans, en ro i tanken, så att den väsentliga rösten kan urskiljas.
Det monastiska livets imperativ ”Gå in i din cell, den ska lära dig allt” handlar i grunden om att finna ett inre fäste i livet. Att det vi djupast söker aldrig är längre bort än där vi befinner oss. Att less is more. Vad som för många kom att bli en ofrivillig erfarenhet under det gånga årets pandemi – hur färre distraktioner per se gör blicken mer kontemplativ – tangerar en visdom som kloster härbärgerat sedan den helige Antonios dagar. Som Bernhard av Clairvaux uttryckte det på 1100-talet: ”Vis är den för vilken alla ting smakar så som de är.”
Det monastiska livet levs i ett kloster. Därför bör ingen kalla sig munk som inte är det. Men en monastisk spiritualitet kan omsättas såväl i stad som i öken.