Medkänslans spiritualitet

Den filokaliska spiritualiteten har ibland kritiserats för att vara världsfrånvänd. Det är sant att eremiter och munkar drog sig undan världen. Undervisningen i Filokalia utspelar sig vid sidan om allfarvägarna, utanför stadens larm. Men när denna rörelse bort är en rörelse in i Gud, tar den människan närmare världen. Den som efter många år av kamp mött sina egna bråddjup och likväl mött barmhärtighet, vet att hon är alla människor. Som en abba i öknen sa: ”Det har tagit mig tjugo år av kamp att se alla människor som en enda.”

Klostermodern Sisar Kristoduli (d 2020), som var en av Finlands främsta kännare av Filokalia och översättare av dessa texter till finska, skriver: 

Avståndet hjälper oss att se helheten, och den andlige kämpe som lever långt från världen, ser sig inte längre som avskild från alla andra utan han upplever mycket starkt människonaturens enhet. Munk är den som ser sig själv i alla andra och som därför är ett med alla.

Hos moder Kristoduli hör vi ekot från Evagrios och dennes klassiska definition av munken: ”Munk är den som är skild från allt och förenad med allt.” En annan nutida teolog i den ortodoxa traditionen som ofta återkom till hur verklig medkänsla kräver en inre frihet, var Elisabeth Behr-Sigel: 

Den spiritualitet av medlidande kärlek, till vilken alla Kristustroende är inbjudna, är ingen enkel väg. De som går den utsätter sig för kritik, ilska och hån. Det kräver den inre frihet och andens fattigdom som renar förhållandet till allt och alla. 

Hos de som anat något av vad det innebär att vara ett med människorna, också i deras synd, är medkänslan Kristustecknet framför andra. Som den ortodoxe prästen och författaren Bengt Pohjanen uttrycker det i en kommentar till Filokalia: ”Medkänslan är den starkaste auktoriteten i kyrkan.”