När inget hjälper mot törsten

”Varför befinner sig David här?”, frågar sig munkfadern Aimilianos av Simonopetra när han läser Davids psalm från Juda öken, den sextiotredje i Psaltaren. ”Är han inte i palatsets trygghet, upptagen av sina statsangelägenheter? Mediterar han inte över Gud under dagen, för att nu söka honom i natten? Nej. Han är i öknen … Likt ett djur jagas han av ett gäng konspiratörer och rebeller. Han är hungrig, törstig, berövad sina kungliga kläder, han befinner sig i fara från ökenstormar och våldsmän. Och likväl ber han inte om befrielse från sin desperata situation eller om att hans fiender ska straffas. Allt han gör är att söka Gud.”

I Bibeln och den andliga litteraturen är öknen en metafor för platser och erfarenheter som får människan att öva upp sin känslighet för Guds närvaro. I öknen hjälper inget mot törsten. Inget utom Gud.

Gud, min Gud, dig söker jag.
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land.