En fulländad bön

Hur närmar man sig det mysterium som är Gud?

Kanske finns ingen psaltarpsalm som är så uppfylld av den frågan som psalm 63, den mest älskade av alla morgonpsalmer. Som Basileios av Caesarea uttrycker det: ”Om det finns en fulländad bön att be på morgonen, då är det psalm 63.” 

Psalm 63 är en kärlekssång besläktad med Höga Visan. Ett av den bibliska mystikens vackraste smycken. Den skildrar intensiteten i en människans gudslängtan. Gud, min Gud, dig söker jag. Här är det inte bävan inför domen som driver människan till Gud. Inte heller hopp om belöning. Det är begäret, törsten, åtrån. Min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land.

Psalmen ger röst åt en människa som förvärvat en kontemplativ blick. Då skådar jag dig i helgedomen. Han har funnit att Gud är det högsta goda. Din nåd är mer värd än livet. Som ett eko av Augustinus ord – ”Mitt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig” – både provocerar och attraherar psalm 63 genom sitt tal om ett inre överflöd – min hunger stillas som av feta rätter – mitt i kaotiska och hotfulla livsomständigheter.