Downsizing

Det finns många skäl till att talet om offer är minerad mark. Anspelningar på offer, som något som förväntas av oss, kan bli ännu en härskarteknik som så kallade andliga ledare använder för att driva igenom sin egen agenda. Där missbruken är legio i kyrkans historia frestas vi till ett slags tippexteologi. Bibelord som missbrukats förklaras oanvändbara och förpassas till den teologiska skräpkammaren. 

Men det kan finnas andra skäl till att vi värjer oss inför talet om offer. När en ny och förvandlad jord inte längre är en självklar horisont ens för oss kristna blir livet här och nu den plats där vi ska uppnå det högsta goda. Det är begripligt om Bibelns tal om offer då blir besvärande. För hur vi än vrider och vänder oss, så handlar offer alltid om att ge upp något. Kristi offer beskrivs sakligt och osentimentalt i Filipperbrevet: ”Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt.” Evangeliets “politiska” väg är downsizing, nedväxt, inte tillväxt.

Det säger sig självt: det goda livet definierat som ständig tillväxt är förtvivlat svårt att få ihop med tanken på att avstå. Varje presumtivt offer uppfattas då som någon form av bestraffning – inte som en nåd.