För en sann humanism

År 1895 skriver predikanten Emil Gustafson i tidningen Trons Segrar: ”Då vi vänder ryggen till denna världens förtrollning och vänder vårt ansikte mot öknen, får vi se Guds härlighet.” 

Klarare kan knappast fastans mening uttryckas. Om innebörden av att “se Guds härlighet”, säger aposteln Paulus: ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet, förvandlas till en och samma avbild.” Fastan vill alltså stimulera det skeende genom vilket Anden drar in oss i den evige Sonens relation med den evige Fadern. I den relationen nyskapas vi till en avbild av Kristi mänsklighet och blir vad vi är skapade att vara.

Allt i den kristna tron – även de kristnas fastan – är rotat i inkarnationen. Om det inte är det, kan det inte kallas kristet. Genom den definition av mänsklighet som ges oss i evangeliernas levnadsteckning av Jesus från Nasaret, framträder den kristna tron som en ”sann humanism”, för att tala med Jacques Maritain, en av 1900-talets stora filosofer. Att ”kristna” är att mänskliggöra; men att mänskliggöra utan Kristus blir ett projekt som aldrig når riktigt ända fram.

Om vi närmar oss den Stora fastan i det ljuset kan vi undgå både svärmeri och fantasteri. Vi behöver då inte förlora målet ur sikte: att bli människor, helt enkelt.