Ett annat sätt att tänka

Om en vecka början Stora fastan. De fyrtio dagarna av förberedelse inför påsken som på engelska kallas Great Lent, på grekiska Megali Sarakosti , på finska Suuri  paasto och på italienska La Quaresima. Det senare av quaranta giorni, fyrtio dagar. Från detta italienska uttryck kommer ordet karantän, som alltså är ett tidsbegrepp. Det har sin historiska bakgrund i den period av fyrtio dagar som ett skepp förr i tiden behövde ligga förtöjt utanför Venedig innan det fick tillåtelse att anlägga hamnen. En försiktighetsåtgärd till skydd mot smittspridning.

I den karantän som vi mer eller mindre fått vänja oss vid under snart ett års tid har distans blivit något av ett mantra. Det är ett minst sagt välfunnet ord när vi talar om innebörden av den kristna fastan. Att fasta är att inta en distans till ett och annat. Inte av rädsla för att bli moraliskt besudlad, men för att få ett mer avklarnat förhållande till det vi genom fastan skapar ett mellanrum till.

Fastan vill inte ta ifrån oss saker, snarare lösgöra oss från dem. Lösgörandet är oumbärligt för att inte tyngas av nödvändighetens börda i relation till världen, utan istället, med evangeliets ord, kunna ”bära varandras bördor”. Det kan leda till oväntade nyupptäckter av det självklara: som att glädjen i att ge är större än priset för att ge upp; att kommunion – gemenskap – är mer tillfredsställande än konsumtion. Något som illustreras tänkvärt i en av berättelserna i Ökenfädernas tänkespråk:

Abba Agathon var ute och gick med sina lärjungar. En av dem fann en liten grön ärta på vägen och sade till abban: ”Fader, får jag ta den?” Abban tittade förvånad på honom och sade: ”Var det du som lade dit den?” ”Nej”, svarade lärjungen. ”Hur kan du då”, fortsatte abban, ”vilja ta upp något som du inte ar lagt dit?”

Berättelsen kan tyckas svårbegriplig, formade som vi är av marknadens mentalitet som säger oss att ju mer vi har, desto bättre klarar vi oss. Här rubbas denna idé av ett annat sätt att tänka: ju mindre vi har, desto mer kan vi bli.