Att utge sig utan att se några resultat
Genom en andlig oas som uppstod i Paris kom alltså flödena från Rysslands källor att vattna västerlandet. Nikolaj Berdjajev, Sergej Bulgakov, Vladimir Lossky, Maria Skobcova, John Meyendorff, Paul Evdokimov, George Florovsky, Alexander Schmemann, Olivier Clément, Elisabeth Behr Siegel och Lev Gillet var bara några av dem som kom att göra ortodox teologi och spiritualitet tillgänglig i väst. Samtliga dessa var under kortare eller längre perioder verksamma i Paris, där också flera livskraftiga ryska kyrkor växte fram, inte minst på Rue Daru med prästen Boris Bobrinskoy som herde.
I det kapitel i Låset av ull där han gör en exposé över några av dessa andliga vägvisare avslutar Torsten Kälvemark med en liten anekdot. Sommaren 1994, 32 år efter hans första möte med Saint-Serge, och efter många besök vid de olika ryska miljöerna i Paris, kom han genom oförutsedda händelser att bo två veckor i förorten Clamart, strax söder om stadsgränsen. Där väntade upptäckter av nya och oväntade samband.
Att Berdjajev bott just här visste han sedan tidigare, men nu fick han också klart för sig att det var just här, i den lilla kyrkan tillägnad Konstantin och hans mor Helena, som Cyprien Kern, en av professorerna vid St. Sergius, hade verkat som präst. Och hans assistent under en period på 1940-talet i just denna lilla kyrka hade varit hans främste elev: Alexander Schmemann. Kälvemark fortsätter:
Det var också här i Clamart som den franske katolske prästen och munken Lev Gillet den 25 maj 1928 blev upptagen som präst i den ortodoxa kyrkan genom ett enkelt gemensamt firande av liturgin tillsammans med metropoliten Evlogij och fader Sergej Bulgakov. Det skedde i samma lilla kapell i närvaro av bland andra Nikolaj Berdjajev, George Florovsky och poeten Marina Tsvetajeva.

Lev Gillet, som skrev sina böcker under pseudonymen ”En munk från östkyrkan”, efterlämnade inga omfattade teologiska verk, men var å andra en av dem som betydde allra mest för att göra den ortodoxa fromheten känd och uppskattad i västerlandet. Hans böcker om Jesusbönen, liksom hans enkla betraktelser över evangelierna, är spridda över hela världen och översatta till en mängd språk. Lev Gillet var påtagligt präglad av den ryska så kallade kenotiska spiritualiteten, och när han ser tillbaka på sitt liv skriver han:
Ju mer jag rannsakar mig själv, desto mer inser jag att ett liv ägnat åt att skapa och organisera, att nå resultat och framgång, inte är min kallelse, även om jag, för lydnadens skull, hade kunnat verka i den riktningen och till och med nå vissa resultat. Vad som tilltalar mig är en utblottelsens kallelse – att fritt utge sig utan några synliga resultat, Gud ensam känner ju frukten. Med andra ord: att mista sitt liv för att vinna det.