En sant kristen askes

Den som mer än någon annan bidrog till att St. Sergiusakademin blev den ortodoxa kyrkans främsta teologiska centrum var Sergius Bulgakov, som också blev den förste innehavaren av professuren i dogmatik när institutet slog upp sina portar i Paris 1926. Det var alltså lärjungar till denne, och därmed arvet från Bulgakov, som Torsten Kälvemark tog så starka intryck av när han kom till Institut Saint-Serge 1962.

Vem var då denne Bulgakov, vars teologiska öppenhet och kreativitet, liksom förmåga att inför en västerländsk publik presentera den östkyrkliga traditionen, bidrog till att skapa ett ekumeniskt klimat som också gav viktiga impulser till den franska katolicismen? Sergej Bulgakov (1871–1944) föddes i en traditionellt ortodox familj i mellersta Ryssland. Sex generationer av hans förfäder hade varit präster och han började själv studera vid ett prästseminarium. Där greps av tvivel, förlorade sin tro och skrev istället in sig vid den juridiska fakulteten i Moskva. Hans studier var framgångsrika och hans filosofiska grunduppfattning blev nu alltmer marxistisk. Bulgakov blev så småningom professor i nationalekonomi, men snart skedde en omorientering som ledde till att han började distansera sig från sin nya ideologi. Om den marxistiska dogmatiken skriver han senare att den ”var dogmatisk i ordets sämsta betydelse, den bestod av motsägelser och vidskepelse”. 

Det var framför allt inflytandet från tänkare som Solovjev och Dostojevskij som kom att dra Bulgakov tillbaka till den kristna tron. Tanken på att bli präst vaknade på nytt, det var ett stort steg, men de yttre händelserna efter första världskriget förändrade läget. År 1923 tvingades Bulgakov i landsflykt, han kom först till Prag där han deltog i bildandet av den ryska kristna studentrörelsen, och sökte sig senare till Paris och blev den ledande bland de ryska exilteologerna som kom dit under 1920-talet. 

Torsten Kävlemark sammanfattar i Låset av ull Bulgakovs teologiska tänkande, där förhållandet mellan Gud och världen, med utgångspunkt i inkarnationen, spelade en avgörande roll.

För Bulgakov finns det två motsatta poler i den kristna synen på livet. Båda är lika falska i sin ensidighet. Den ena är en världsförnekande manikeism som anser att det finns en icke överbryggbar klyfta mellan Gud och världen och som därför naturligtvis förnekar varje möjlighet till förening av det gudomliga och det mänskliga. Den andra är en underkastelse under världen sådan som den är, det som vi brukar kalla sekularisering.

Bulgakov menade att den förra risken – en världsförnekande hållning – även fanns i hans egen tradition, bland annat inom det han kallar ”pseudo-monastisk” teologi, men att den framför allt är uppenbar inom protestantismen som betonar Guds transcendens så starkt att man i praktiken undandrar världen från Gud. Han hävdade bestämt att så länge det finns en klyfta mellan tron och världen kan kristendomen inte räkna med att ses som ett verkligt alternativ för många människor. Han skriver:

Vi behöver en sant kristen ”askes” i förhållande till världen bestående av en kamp med världen utifrån en kärlek till den. Vi måste upptäcka hur vi kan övervinna reformationens och renässansens sekulariserande krafter, inte på ett negativt sätt eller ”dialektiskt”, vilket under alla omständigheter bara är teoretiskt och kraftlöst, utan på ett positivt sätt – genom kärlek till världen…