Naivitet eller uppriktighet?

 
Det klassiska exemplet i rysk tradition på pilgrimsvandringen som en inre vallfärd är naturligtvis boken En rysk pilgrims berättelser, som utkom i svensk översättning första gången 1961, och då med förord av Tito Colliander. Det är en bok jag själv haft både som retreatläsning och fasteläsning under årens lopp, och Kälvemark ägnar den några sidor i kapitlet om pilgrimskap.
Man slås av skildringens skenbara naivitet när pilgrimen berättar om den vandring som tar sin början efter att han i en gudstjänst drabbats av Guds tilltal. Eller är det snarare så, frågar sig Torsten Kälvemark, att det som för läsaren tycks vara naivt egentligen bara är uppriktighet? Det sistnämnda ordet ingår för övrigt i bokens ryska titel: ”En pilgrims uppriktiga berättelser för sin andliga fader.”
Vad är det då för ord som drabbar pilgrimen så att han beger sig ut på en resa som så småningom tar honom ända till Sibirien? Han berättar själv:

På tjugofjärde söndagen efter pingst gick jag in i en kyrka för att bedja under högmässan. Den text man läste var hämtad ur apostelns brev till Tessalonikerna, där det står: Bedjen oavlåtligen. Dessa ord fäste sig särskilt starkt i mitt sinne, och jag började undra hur det kunde vara möjligt att bedja oavlåtligen, då ju varje människa för sitt dagliga uppehälles skull också måste syssla med andra ting.

Detta är ordet som gör honom till pilgrim, och han lämnar kyrkan med en fråga inom sig: ”Vad skall jag göra? Var kan jag finna en människa som förklarar detta för mig?” Han besöker den ena kyrkan efter den andra, lyssnar till olika andliga lärare, men ingenstans tycker han sig få svar på frågan hur man kan leva i oavbruten bön. Till sist beslutar han sig för att ”med Guds hjälp försöka finna en erfaren och kunnig man som i samtal kunde förklara den oavlåtliga bönen för mig, eftersom jag drevs av en oemotståndlig längtan att lära känna den”.
Efter en tid möter han en starets som introducerar Jesusbönen för honom: Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. Den gamle säger: ”Hur man lär sig denna bön skall vi läsa om i min bok. Den heter Filokalia. Den innehåller den fullständiga och utförliga vetenskapen om den oavlåtliga inre bönen…” Pilgrimen undrar om denna bok rentav är ”högre och heligare än Bibeln”. ”Nej”, svarar staretsen, ”den är inte högre och heligare än Bibeln, men den innehåller förklaringar som kastar ljus över det som är fördolt i Bibeln och som i sin upphöjdhet är svårförståeligt för vårt begränsade förstånd.”
Pilgrimen får med sig boken, och fortsätter sin vandring för att lära den ständiga bönens hemlighet. Återstoden av berättelsen handlar om de upptäckter och insikter han gör under sina färder, människorna han möter, och hur de tillsammans med honom börjar praktisera Jesusbönen. Allt medan bönen mer och mer genomtränger hans liv. Återigen är det vandringen som är det väsentliga, och det som sker längs vägen, inte en bestämd plats även om han senare också färdas till en sådan.