Att lägga landskapet under en slöja av bön

 
Den andra huvudlinjen inom pilgrimsrörelsen, den ”eskatologiska” som Torsten Kälvemark kallar den, svarar mot den tidiga kyrkans medvetande om ”den inre vallfärden”.
Det är en färd i ett mera obestämt landskap, den vandring skomakaren Hjalmar Ekström beskrev med orden ”hädanefter blir Vägen väglös”. En färd genom ett land med vida gränser där man kan gå vartsomhelst –  utom dit man först hade planerat att gå. Det gäller dock att våga ta steget och börja vandringen. ”Om man gör det, skriver Gunnel Vallquist i Till dess dagen gryr, ”vet man inte var man sätter foten, vet ingenting mer än att Rösten har kallat, och att det finns de som gått före.” På denna vandring är det oväntade mötet i ett vägskäl med en medsökande broder eller syster lika viktigt som att nå fram till en mer konkret bestämmelseort “just därför att man i detta möte når ytterligare en bit fram på den inre resans väg”, skriver Kälvemark.
Ett av flera exempel i rysk tradition på pilgrimsfärder av detta slag återges i Nikolaj Leskovs roman Den förseglade ängeln. Den skildrar en grupp gammaltroende som är ute för att söka nya uppdrag för sitt hantverk, men när de drar fram över slätterna med sin heliga bild förvandlas arbetssökandet till en pilgrimsfärd. ”Och så vandrade denna ikon i sitt fodral på Lukas bröst framför oss överallt där vi drog fram, precis som om ängeln själv hade gått framför oss.” Ett liknande pilgrimståg skildrar Tito Colliander i volymen Nära i sin memoarsvit. Han är själv en av ikonbärarna när man drar fram i det estnisk-ryska gränslandet, och han undrar ibland vad som är meningen med vandringen: ”Utan mål? frågar han. Går jag verkligen utan att ha en aning om målet? Så besynnerligt. Varför går jag då?”
Efter nåra dagar klarnar innebörden och Colliander skriver: ”På något sätt är det som om hela trakten omkring vägen, så långt ögat når blivit helgad.” Jo, vandringen har visserligen ett formellt mål, men det är inte det viktigaste. Torsten Kälvemark kommenterar:

Det handlar istället om att helga skapelsen, att manifestera heligheten, att lägga hela landskapet med växer och djur under en slöja av bön, lovsång och välsignelse.