Fädernas gungbräda
Vad innebär det att ett nytt sätt att vara människa öppnar sig när Gud antar mänsklig gestalt?
Den logiska följden av Guds människoblivande är människans gudomliggörelse, sammanfattat i det kanske viktigaste teologiska begreppet i ortodox tradition, theosis. Eller som kyrkofäder som Athanasios och Irenaeus formulerar det: ”Gud blev människa för att människan skulle bli gud.” Denna förståelse av inkarnationens logik i den kristna senantiken brukar lekfulla teologer kalla ”fädernas gungbräda”: när Gud sänker sig ned och blir människa, upphöjs människan och blir “delaktig av gudomlig natur” (2 Pet 1:4).
Innebörden av detta kan dock lätt missförstås (eller förbli obegriplig) i en tradition som inte har någon relation till begreppet theosis, och som inte heller har en verklig inlevelse i inkarnationens radikalitet. Vi föreställer oss att det skulle röra sig om något slags ”högre” andlighet. Men vad det snarare handlar om är att det genom Kristus äntligen blivit möjligt att bli helt och fullt mänsklig. En kristen tro rotad i inkarnationen är en ”sann humanism”, för att låna ett uttryck från Jacques Maritain.
Eller som Rowan Williams uttrycker det:
Att vara helt och fullt mänsklig är att vara nyskapad till avbild av Kristi mänsklighet, och denna mänsklighet är den fulländade mänskliga ”översättningen” av relationen mellan den evige Sonen och den evige Fadern, en relation präglad av kärleksfull och ömsint självutgivelse, ett utflöde av liv riktat mot den andre.
Williams tillägger att det är en märklig ironi att människans gudomliggörelse är den enda säkra vägen att undgå illusionen att vi är eller kan bli gudar!