Ett ljus sipprar fram
Den poesi som slår ut i blom i senare delen av Jesajaboken har alltför många anspelningar på Klagovisorna för att det skulle vara en tillfällighet. Jesaja både citerar, alluderar på och besvarar Klagovisornas förtvivlan och anklagelser. På nytt är Sion den tilltalade. Sorgen har nu ersatts av glädje. Det är som att den närvarande Guden hos Jesaja svarar den frånvarande Guden i Klagovisorna.
Genom Jesaja ger Herren sitt folk allt det som de vädjade om i Klagovisorna men aldrig fick. Övergivenheten är utbytt mot kommunion: ”Jag är Herren din Gud, jag tar dig vid handen.” (Jes 41:3) Språket hör till det mest livfulla i hela Bibeln, det är ett tal som får hoppet att återvända, skönheten att framträda och tron på det omöjliga att födas: ett återvändande från exilen.
Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad…
En röst ropar:
Bana väg för Herren genom öknen,
gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud.
(Jes 40:2–3)
Den profetiska poesin låter ett ljus sippra fram som gör det möjligt att bo i visionen om en alternativ framtid redan innan det går att se skymten av någon sådan. I det ljuset överlever tron.