Med-lidande

 
Trösta, trösta mitt folk, säger min Gud. (Jes 40:1)
Vad är det att bli tröstad? Och vem kan ge tröst åt den tröstlösa?
Senare delen av Jesajaboken härrör från samma tid som Jeremias bok och Klagovisorna. I den senare upprepas igen och igen, som en antifon, om dotter Sion: ”Ingen tröstar henne.” (Klag 1:2, 9, 17). Den sörjande söker någon som ser henne och kan vara hos henne, men finner ingen. ”Fjärran är de som kunde trösta och ge mig nytt mod.” (Klag 1:16) Allt hon begär är ett vittne, någon som ser, som lägger märke till henne, som lyssnar och tar på allvar. Verklig tröst kan bara komma från ett vittne som är berett att utsätta sig för den andres nöd.
Och vittnet i Klagovisorna gör just detta. Han förnekar inte, kommer inte med teologiska plattityder. Istället återspeglar han den sorg hon endast med största svårighet förmår artikulera själv. Och genom att orka ta in hennes verklighet blir han själv förändrad. Överväldigad av hennes lidande blir han hennes tröstare och försvarare. Han för hennes talan, blir delaktig i hennes sorg: ”Mina ögon är söndergråtna, mitt inre i uppror.” (Klag 2:11)
Att säga ”det är inte så farligt” eller ”det går över” är ingen tröst. Vad den svårt prövade behöver är någon som finns hos henne och stannar kvar i smärtan. För att trösta måste man komma nära. Som Tröstaren hos Jesaja: ”Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar.” (Jes 40:11)
Det är den som ser och är närvarande i den andres verklighet som kan ge verklig tröst, vilket också är innebörden i ordet medlidande: att lida tillsammans med den andre. Vi kan aldrig helt träda in i någon annans lidande, men det vi brister i empati eller likartade upplevelser kan vi kompensera med uppmärksamhet. Genom att bli sedd och lyssnad till får den sörjande möjligheten att påbörja vandringen mot helande och försoning.