March 2018

 
Tidigt på lördag morgon lyssnar vi till påskens profetior i denna dags huvudgudstjänst: Blomsterliturgin. Femton valda läsningar ur Gamla testamentet, som sammanbinds av sjungna responsorier ur Psaltaren. En tradition som kommer från påskfirandet i Jerusalem på 300-talet.
De dramatiska skeendena i Guds frälsningsverk, som var för sig kan tyckas svåra att förstå, länkas genom dessa läsningar i varandra och får ett förklarande ljus att långsamt falla över såväl historien som nuet. Tron att Guds löften mot alla odds ska fullbordas upplivas på nytt.
När blombladen regnar över församling och kyrka mot slutet av gudstjänsten bekräftas profetiorna: vi känner livets väldoft stiga ur graven där vår älskade Frälsare vilar i väntan på uppståndelsens morgon, då paradisets port ska öppnas!
 
 

 
Vilka finns ännu kvar när Jesus inleder sin sista vandring, den som leder från Pontius Pilatus residens upp till Golgata?
”Alla övergav honom och flydde.” Medan männens kyrka försvinner, en efter en, framträder ”på avstånd” kvinnornas kyrka. Vi ser dem vid korset, vid begravningen, och det är också de som ska bli påskens första vittnen. En av dessa, berättelsen om henne härrör från den tidiga traditionen, är Veronica. Vid sidan om Josef från Arimatea är hon den ende som står för en aktiv handling under passionsdramat. Hon rusar fram, tar Jesu blodiga ansikte i sina händer och torkar det med en duk. Veronica och Josef är outsiders, de första i en gemenskap som får företräde framför de utvalda.
Vid Golgata låter oss evangelisten bevittna Kärlekens kyrka, närvarande vid korsets fot, i skriande kontrast till den ”officiella” kyrkan som nu är helt frånvarande. Hon representeras av Mater Dolorosa och den lärjunge som Jesus älskade, åt vilken han nu anförtror sin mor. En kärna blir synlig: den kyrka som står kvar vid korset, den rest som genom sin kärlek, inte genom makt och inflytande, ska göra kyrkan oövervinnelig intill änden.
 
 

 
Vid fastans början utkämpade Jesus sin kamp med djävulen. Men när Jesus går sitt lidande till mötes finns ingen antydan i evangelierna om att Jesus kämpar mot djävulen. Passionshändelsen är framför allt ett drama mellan Fadern och Sonen. Nu handlar allt om ett enda: att bära bort världens synd.
Genom denna handling, borttagandet av synden, är fiendemakten avväpnad – och det utan att någon uppenbar strid utkämpas mot denna fiende. ”Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus.” (Kol 2:15).
På korset ger Jesus oss ett exempel att efterlikna på vårt livs onda dagar, när vi är utlämnade åt mörker och förtvivlan: Kämpa inte mot ondskan! Om det onda angriper dig från ett håll, vänd dig i den andra riktningen, mot Fadern. Överlämna dig i hans händer.
 
 

 
Korsvandringens första akt består av att Pilatus för fram Jesus som en kandidat för påskamnestin.
Det hörde till påsken att folket fick begära en dömd fånge fri, och man får nu välja mellan två messiasgestalter De har bägge namnet Jesus. Jesus av Nasaret och Jesus Barabbas. Den senare kallas i vår bibelöversättning för ”rövare”, men det grekiska ord som används har i den dåtida politiska kontexten betydelsen terrorist eller motståndskämpe.
Vi kommer alltid att stå inför dessa två val: antingen ett ja till den Gud som verkar endast med sanningens och kärlekens makt, eller valet att satsa på något mer konkret, mer gripbart, på våldet.
 
 

 
”Den franska litteraturens patriark”, så beskrevs Paul Claudel av Gunnel Vallquist. Claudel som inte visat något som helst intresse för tillvarons andliga dimension, drabbades när han under julvespern i Notre-Dame ”stående vid andra pelaren i koret, till höger om sakristian, under sången av Magnificat, träffades av tron som av en blixt som nästan bokstavligen klöv hans inre mitt itu”, skriver Vallquist. När han gick ut ur kyrkan efter vespern var han helt övertygad om att han mött den verkligaste av alla verkligheter.
Paul Claudels djupa fromhet och kristna övertygelse framträder i Korsets väg, som lämpar sig alldeles särskilt för läsning under Stora veckan. I denna vandring via Dolorosa skildras tron som på samma gång mystisk och konkret. Gunnel Vallquist skriver i bokens förord:
”Kristi lidande är Guds lidande; att Gud blev människa i Kristus betyder att människan fått del av hans gudomlighet. Människans lidande blir då, om hon vill, ett med Kristi lidande, som är Guds väldiga insats i kampen mot det onda i världen och ett löfte om det godas slutliga seger.”
 
 
 

 
Fastans trettiofemte dag. Men hur vet jag om min fasta burit frukt? Har jag bara fastat av plikt? För att bevisa för mig själv att jag klarar av att avstå? För syns skull? Går det alls att veta?
Ett tecken är säkrare än alla andra: frukten av en rätt fasta är ett hjärta fyllt av medkänsla.
Vad är ett hjärta fyllt av medkänsla? Isak Syriern svarar:
Det är ett hjärta som brinner för hela skapelsen, för människorna, för fåglarna, för alla djur, för demonerna och alla varelser som finns. När den som äger ett sådant hjärta tänker på dem och när han ser dem, fäller han tårar.
Fastans iklädande: ”Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla…” (Kol 3:12)
 
 

 
Lasaroslördagen markerar ingången till Stilla veckan. Nu sjunger kyrkan över hela världen: I Lasaros har Kristus redan förgjort dig, du död, och var är din seger, du helvete…
I den dramatiska händelsen i Betania förebådas inte bara Kristi uppståndelse och alla dödas uppståndelse vid tidens slut. Evangeliet om Lasaros uppväckande rymmer också hemligheten om Kristus som sann människa och sann Gud. Sällan ser vi så tydligt hur de två naturerna är förenade ”utan sammanblandning eller förväxling”, som den tidigkristna bekännelsen uttrycker det.
Här möter vi människan Jesus som faller i gråt när han sörjer en vän som gått bort. Och på samma gång den Jesus som med gudomlig auktoritet befaller över döden. ”Sedan ropade han med hög röst: ’Lasaros, kom ut.’”
I det ropet kallar Kristus även oss ut ur det dödens mörker som hindrar oss att se och ta emot den verkligaste av verkligheter.
 
 

 
Varje dag under Lasarosveckan har ett särskilt anslag i liturgin. I dag, fredag, möts vi av orden: I gryningen kommer Kristus, för att uppväcka Marias och Martas döde broder.
Så bidrar Lasaroshändelsen i Johannesevangeliets elfte kapitel till att göra hela denna vecka till en passionsvecka i djupaste mening. Nu får vi tid att på allvar begrunda och meditera över Kristi konfrontation med döden. Först hans vän Lasaros död, och i ljuset av den, Jesu egen stundande död. I Betania blir påsken hemlighetsfullt förebådad. Lasaros ska bli ett första tecken på att i Kristus ska de döda uppstå. I den ortodoxa liturgin sjunger församlingen på palmsöndagen:
Redan före Ditt lidande uppväckte Du Lasarus, o Kristus vår Gud, och bekräftade därmed allas uppståndelse, därför ropar vi likt barnen som bar segerns sinnebilder till Dig, Du Segerherre över döden: Hosianna i höjden! Välsignad vare Han, som kommer i Herrens namn!
 
 

 
Jean Vanier gör en tänkvärd tolkning av evangeliernas berättelse om Lasaros. Han menar att det ord som används om Lasaros sjukdom, asthenes, också kan översättas med ”funktionshindrad”. Det förklarar i så fall varför Lasaros inte hade någon egen familj, utan bodde tillsammans med sina systrar, och att det dessutom är Marta, inte Lasaros, som framställs som den som bär huvudansvaret i hemmet. Tolkningen stärks av att Lasaros namn alltid nämns sist när syskonen i Betania omtalas.
Det skulle innebära att första gången som Johannesevangelierna använder ordet philia om Jesu kärlek till en enskild människa, så är det i förhållande till en person med en betydande bräcklighet. Jesus föll i gråt över en människa som hade dött i förtid på grund av kroppslig svaghet.
I torsdagens antifon i tidegärdens liturgi under dagen upprepar vi orden: I två dagar har nu Lasaros varit död.
 
 

 
För arbetarprästen Egied van Broeckhoven var vänskapen med Gud och vänskapen mellan människor inte åtskilda verkligheter. Det enklaste sättet att möta Gud, säger han i sin bok Vänskapens sakrament, är att möta honom i en annan människas innersta. Gud är det innersta hos varje människa. Inte för att människan är gudomlig i sin kärna, utan för att hon är Guds avbild.
Från att ha längtat efter stillheten i trappistklostret hittar van Broeckhoven sin öken mitt i staden. I ett brev till en vän skriver han:
Bryssel, de konkreta människorna i det smörjiga gjuteriet, också våra vänner, allt det här är en realitet, och den realiteten är helig, för det är det enda ställe där Gud kan nå oss, och alltså når oss. Även om jag fick välja mellan den brinnande busken och Bryssel skulle jag välja Bryssel.
I dag begravs Jesu vän och vi säger i tidebönens antifon: I dag begravs den döde Lasaros och hans släktingar gråter.