Ecce homo!

 
Jesu långa och tunga bönenatt slutade med att det under Judas ledning kom en trupp soldater underställda templets myndighetspersoner och grep Jesus, medan lärjungarna lämnades ifred. Under natten och den tidiga morgonen låter oss evangelierna urskilja tre etapper på Jesu väg mot den slutliga domen: en rådsförsamling i översteprästen Kajafas hus, förhöret av Jesus inför Stora rådet och slutligen, tidigt på morgonen, processen i Pilatus residens där vi nu befinner oss.
Före det definitiva beslutet, domen mot Jesus, som blir början på hans sista vandring mot Golgata, följer ett dramatiskt och smärtsamt mellanspel i tre akter.
Den första akten består av att Pilatus för fram Jesus som en kandidat för påskamnestin. Den hörde till påsken att folket fick begära en dömd fånge fri, och man får nu välja mellan två messiasgestalter De har bägge namnet Jesus. Jesus av Nasaret och Jesus Barabbas. Den senare kallas i vår bibelöversättning för ”rövare”, men det grekiska ord som används har i den dåtida politiska kontexten betydelsen terrorist eller motståndskämpe.
Människan kommer alltid att stå inför dessa två val: antingen ett ja till den Gud som verkar endast med sanningens och kärlekens makt, eller valet att satsa på något mer konkret, mer gripbart, på våldet.
Den andra akten bestod av gisslandet av Jesus. Johannes beskriver det kort, nästan lakoniskt, med orden: ”Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom.” Gisslandet var ett straff som i den romerska rätten föregick själva dödsdomen. Det var ett barbariskt straff. Den dömde ”slogs så länge av bödelsknektar att dessa tröttnade och den dömdes kött hängde i blodiga bitar”. Att Simon från Cyrene fick bära Jesu korsbjäke, och att Jesus dör ovanligt snabbt på korset måste ha berott på att den tortyr som gisslandet innebar var extremt svår.
Den tredje akten är kröningen med törnen. Soldaterna driver sitt råa spel med Jesus. I karikerande form klär de den till hela kroppen slagne och sårade Jesus i kejserliga insignier: purpurmanteln, den av törnen flätade kronan och spiras av vass. Han hade ju sagt att han var en kung!
Som narrkonung förs Jesus till Pilatus, som för fram honom inför folkmassan och ropar: Ecce homo! Orden ”Se människan” får nu ett djup som går utöver själva ögonblicket. Hos Jesus framträder människan i sig. I honom ser vi nöden hos alla slagna, alla sönderplågade. I honom speglar sig det vi kallar synd: hur människan blir när hon vänder sig bort från Gud.
Men ingen kan ta ifrån Jesus hans innersta värdighet. Den dolde Guden förblir närvarande i honom. Också den slagna och förnedrade människan förblir Guds avbild. Därför är Jesus mitt i sitt lidande en bild av hoppet: Gud står på de lidandes sida.
 
P.S. Herrens bebådelse utgår när den infaller på en långfredag, och firas måndagen efter andra påsksöndagen.