Trösteboken

 
I vår fasteläsning från profeten Jeremias bok har vi nu kommit till vad som brukar kallas ”trösteboken”, kapitlen 31-33. Från denna är även canticat (Jer 31:10-14) hämtat i dagens morgonbön i vår tidebönsbok.
I de senaste veckornas läsningar har Jeremia låtit oss höra den förtvivlan som fyller Guds hjärta när människan vänder honom ryggen. I umgänget med Israels profeter möter vi inte en tänkt Gud, de är intensivt medvetna om en verklig Gud. De lägger inte fram idéer om Gud; de är drabbade av Guds närvaro. Det utmärkande för denne Gud är hans patos.
Att äga patos är motsatsen till att vara oberörd. För den som läser Jeremia bok är det omöjligt att ta miste på hur Gud påverkas av människan. Hennes handlingar väcker hans sorg och förkrosselse, men också hans oförställda glädje. Israels Gud är en Gud som känner djupt för sitt folk, som inte uthärdar att stå som åskådare till mänskligt lidande. I sitt innersta upprörs den Levande av hur vi behandlar varandra. Vår synd är Guds stora frustration.
Vi kommer aldrig att kunna förstå den vrede som kommer till uttryck i denna bibelbok, om vi inte kommer i kontakt med de starka känslor Gud har för sitt folk, hur hans kärlek till människorna och världen är evig, och hur hans omsorg därför aldrig når en gräns. Bibelns Gud låter sig inte i första hand beskrivas som oändlig Vishet eller oändlig Makt, snarare som oändlig Omsorg. Om detta handlar ”trösteboken” hos Jeremia.