”Barn har jag vårdat”

 
Förundrad och förtvivlad betraktar profeten människans stolthet och hämningslösa anspråk. Om Jerusalem, som en gång var en ”boning för rättfärdighet”, utvald att vara den plats från vilken Guds ord utgår, utbrister Jesaja: ”Ack, en sköka har hon blivit, den trofasta staden.” (1:21)
Vi hör en faders vädjanden för sina barn, dem han blivit övergiven av. ”Barn har jag fostrat och vårdat, men nu har de brutit med mig.” (1:2) Det är en far som är matt och uttröttad av sorg vi hör tala: ”Tvärtom betungade du mig med dina synder, och tröttade mig med sina förbrytelser.” (43:24)
Sällan blir det så tydligt som hos profeterna: Gud är inte bara Herre, han är framför allt Fader. Men i all sin kärlek och medkänsla kan han inte tolerera ett korrumperat ledarskap som bara löper efter mutor och inte för ”den faderlöses talan”. (1:23)